Martin Bergén

I väntan på kollapsen – en postapokalyptisk blogg

Hem

Fler inlägg

Äldre inlägg

  • Pojken som inte ville gå till biblioteket

    Skrivprompt: Skriv en berättelse ur ditt liv med någon annans röst.
    Gissa vems röst jag lånade.

    Nu ska ni få höra berättelsen om pojken Martin, som inte vågade gå till biblioteket. 

    Det var som så, att enligt skolans läroplan skulle alla elever tas med på ett besök på biblioteket, vare sig de ville eller inte. Det här var på den tiden då vartenda människa gick till biblioteket, ty då fanns inte många andra sätt att ta del av litteraturen. Men om ni bara visste vilken fasa denna skolutflykt fyllde Martin med. 

    Även om han var ett intelligent och vetgirigt barn, så var han också mycket ängslig av sig. Hans mamma ville inte att något ont skulle hända honom och lärde honom tidigt att undvika farligheter. Ja, helst skulle han nog undvika allt som var lite nytt och okänt för att vara på den säkra sidan.

    Redan dagen innan klassen skulle gå till biblioteket i centrum, började Martin uppvisa symptom på allehanda sjukdomar och åkommor. Men mamma och pappa var bortresta och farmor, som var barnvakt, gick inte att lura lika lätt som mamma. Ånej. Farmor var allt en slug tant.

    ”Jag tror inte jag kan gå imorgon,” sa Martin vid middagsbordet kvällen före. ”Det är något fel på min hals. Den känns… ja, lite raspig. Kanske halsfluss?” Han sträckte sig dramatiskt efter halsen och viskade fram det sista som om rösten nästan helt gett upp. ”Eller…” fortsatte han med en liten suck, ”det kan ju vara blindtarmen. Jag känner något mystiskt precis här.” Han petade sig försiktigt i sidan.

    ”Jaså,” sa farmor, ”men då får vi hoppas att den inte spricker. Det gör fasansfullt ont och det skulle bli en hemsk oreda på golvet.”

    Martin blev alldeles knäsvag och försökte komma på något som inte vore fullt så fruktansvärt. Kanske mässlingen? Eller polio? Men farmor verkade inte alls bekymrad, hon bara smålog åt honom.

    “Men tusan”, gnölade Martin. “Varför ska man behöva göra sånt man inte vill?”

    ”Så är det bara. Om man aldrig gör något nytt, kommer ingenting förändras.”

    ”Jag vill inte att saker ska förändras. Och dessutom håller jag nog verkligen på att bli sjuk. Inte kan du vara så sträng att jag måste gå även om jag är sjuk?”

    ”Skulle du vara sjuk imorgon är det så klart en annan sak.”

    Nästa morgon vaknade Martin och kände sig nästan så sjuk som han trott. Han hade visserligen inte feber och inte hosta; snuva hade han inte heller, men lite ont i magen hade han i alla fall. Ja, när han verkligen kände efter, hade han nog rysligt ont i magen. Det skulle då rakt inte bli tal om att gå till biblioteket med sådan fruktansvärd magknip.

    Farmor kom in med bestämd blick och kände på hans panna.

    “Du ska se att det känns bättre bara du kommer ur sängen. Ibland är magen det första som får lida när man oroar sig. Upp och hoppa nu!” Och så fick det vara med den saken.

    Hade mamma varit hemma skulle hon absolut inte tvingat iväg honom till den hemska skolan och det hemska bibliotekt. Men farmor strök honom bara lugnt över håret. 

    ”Det är inget fel på dig som inte lite frukost kan råda bot på.”

    Men nu hade Martin verkligen förskräckligt ont i magen. Det knöt sig och vred sig och… ja, det var nästan så att han själv blev orolig. 

    ”Farmor,” sa han vid frukostbordet, ”jag är nog i alla fall fruktansvärt sjuk. Det går nog inte idag.”

    ”Min unge man, jag tror att det enda som hjälper mot den sortens magknip är att gå iväg och göra det man är så rädd för. Du ska se att biblioteket inte är hälften så läskigt som du inbillar dig.”

    Martin kunde inte förstå hur en, i övrigt så mild gammal farmor kunde ha blivit så sträng och omedgörlig.

    Så gick han ändå iväg till skolan och biblioteket – motvilligt, gnällande och muttrande hela vägen.

    Men jag ska säga er att det var en helt annan pojke som kom hem den eftermiddagen, alldeles sprickfärdig av alla nya böcker han tittat i. Då skrockade bara farmor nöjsamt åt honom.

    ”Tänk vad konstigt,” sa farmor med ett litet leende när Martin för fjärde gången den kvällen berättade om alla fantastiska böcker om astronauter och dinosaurier han upptäckt. ”Ibland är det precis det man är mest rädd för som visar sig vara det allra roligaste.”

    Och det höll Martin motvilligt med om. Den där farmor var allt en slug tant, det var då ett som var sant.

    Senaste inläggen

  • Omslag

    ,

    Omslaget till min bok är nu klart! Efter ett par (många) vändor med förlagets formgivare tog perfektionisten i mig över kommandot och startade en egen process.

    Jag hade en så tydlig känsla av hur mitt omslag skulle se ut, men också så fruktansvärt svårt att kommunicera vad jag såg framför mig. Jag skissade, ritade, bad Ai om hjälp med stil som skulle passa boken. Jag frågade vänner och jag tittade på bokomslag tills det kändes som om jag sett alla.

    Tillslut hade jag en idé som skulle kunna funka. Men för att få det helt rätt började jag göra det själv – tänkte att förlagets formgivare Johan skulle kunna ta det vidare. Men när jag nästan var klar hittade jag andra omslag som var alldeles för snarlika. Deadline var passerad och jag låg vaken en hel natt och ruminerade.

    På morgonen bad jag i tysthet alla jobbiga kunder jag arbetat med om ursäkt – det är fucking skitsvårt att veta vad man vill och att skriva en tydlig och konkret brief. Sen tog jag fram duk och färger och målade nio timmar i sträck.

    Färgerna, texturen, motivet, allt kom till någonstans mellan en halvdan Ai-genererad bild, en gammal målning jag gjort tidigare och en intensiv känsla av skräck, som långsamt övergick i någon sorts flow.

    Jag fotade, gjorde typografin, färgkorrade och småfixade tills den nya deadlinen nalkades. Sen satt jag och andades i fyrkant ett tag och tänkte över mina livsval. Omslaget var okej, eller ganska fint faktiskt. Nä, det blev jättebra. Så jag kastade all falsk blygsamhet och självkritik åt sidan och sa till mig själv: Nu får du fan släppa det här – perfekt existerar inte.

    När jag tittar på omslaget nu känner jag faktisk stolthet. Jag gillar att det är färgstarkt, det känns som undergången, men ändå hoppfullt. Febrigt, storslaget, varmt och kallt, fantasi och verklighet, desperation, tomhet …

    Jag tycker dock lite synd om Johan på förlaget som hamnade mitt i min, smått ångestdrivna kreativa process och hoppas att jag har med mig någon sorts lärdom inför kommande projekt.

    Boken kommer ut 24 oktober!

    Senaste inläggen

  • Konsten att slutföra en roman

    , ,

    Jag har skrivit berättelser hela mitt liv, men aldrig riktigt vågat dela dem med någon. Jag har inte vågat lita på att mina texter duger, att jag inte är tillräckligt bra, eller intressant, eller underhållande. Ofta har jag kastat bort mina texter, eller gömt undan dem. Ett tvärsäkert sätt att slippa bli bedömd. Men nu sitter jag här i alla fall och ska skriva något som kanske inte duger och riskera att bli bedömd. 

    Att duga som man är, har aldrig funkat för mig. Jag har nog aldrig känt det. Om jag duger i något avseende, så är det för att jag har gjort en prestation som duger. Inom psykologin skiljer man på självförtroende och självkänsla just enligt den principen. När vi presterar och lyckas med något, stärker vi självförtroendet och om vi, genom livet, ofta lyckas med sådant som är svårt och som kräver något av oss blir vi allt säkrare på att vi klarar av saker – vi bygger upp ett förtroende för oss själva. Om vi dessutom lär oss att vi inte alltid kan lyckas och att det inte betyder något annat än att vi får försöka igen och se om vi lärt oss något av misslyckandet. 

    Så när vi har förtroende för oss själva, känner oss trygga och lär oss att hantera våra misslyckanden, får vi en god självkänsla. Vi duger, vi har ett värde som inte enbart hänger ihop med vad vi presterar. Om vi däremot inte lyckas bygga upp en positiv självkänsla utan är kvar i den prestationsbaserade kampen för att lyckas kommer vi inte bara bli väldigt tävlingsinriktade och beroende av att hela tiden visa oss duktiga, vi blir även oerhört känsliga för kritik.

    Jag är oerhört känslig för kritik och det har påverkat alldeles för många delar av mitt liv, mer än vad jag orkar gå in på här. Jag har satt upp höga planer, förväntat mig perfekt resultat och blivit förkrossande besviken när det inte blivit som jag tänkt. I allt från relationer och familjeliv, till jobb och fritidsintressen har rädslan för kritik och misslyckande hållit mig tillbaka. Jag har inte vågat satsa helhjärtat och skapat, mer eller mindre trovärdiga ursäkter för att slingra mig ur situationer som känts för utmanande.

    Därför är det extra svårt för mig att sticka ut näsan på det här viset. Jag har startat löjligt många bloggar och konton i sociala medier, med ambitionen att hitta likasinnade, att nå ut med något jag tycker är viktigt och att få bekräftelse på något sätt. Men ganska snabbt har jag börjat höra en kritisk röst inom mig som, med entonig stämma konstaterar att mina inlägg inte är bra, att de är banala, töntiga, tråkiga eller juvenila. Den här inre kritikern har följt mitt varje steg genom livet och med en överbeskyddande moders frenetiska kontrollbehov, sett till att jag aldrig slappnar av och litar på mig själv och fixat så att jag slipper göra mig till åtlöje. Jag har därför fått en negativ självbild som hindrar mig från att lyckas. 

    Men nu har jag skrivit en bok och vågat skicka ut den till förlag, med en hagelskur av refuseringar som resultat. Hur överlevde jag det blodbadet? Med rätt målsättning. Målsättningen, när jag bestämde mig för att skriva klart och skicka ut mitt manus, var inte att få Augustpriset eller att bli accepterad av litteratureliten, jag ville bara bli färdig. Berättelsen har bott som en parasit i mitt huvud i över tio år och jag var rädd att den skulle bli kvar där för alltid, så jag anlitade en lektör, som likt en excorsist, började driva ut texten ur min hjärna.

    Manuset genomgick stora förändringar och blev tillslut så pass läsbart att jag inte längre skämdes om någon fick läsa det. Förlagen var som sagt inte intresserade, vilket inte är ett omdöme i sig, något jag fortfarande måste påminna mig själv om. En refusering är ett ickebesked, såtillvida att det inte var intressant nog för utgivning just då av just det förlaget. Chansen att mitt manus skulle kunna vara ett oupptäckt mästerverk, är dock mycket liten. Jag har skrivit så bra jag kan och försöker återgå till det verkliga målet – att driva ut parasiten.

    Nu är manuset antaget enligt ett medfinansieringsavtal (ett ämne jag ska återkomma till senare) och kommer ut i bokhandlar och digitala plattformar i oktober. Förlagets redaktör har satt sin vassa rödpenna i min berättelse och efter midsommar någon gång kommer jag få det tillbaka för en sista omarbetning. 

    Att sätta rätt mål och förväntningar har varit avgörande för mig längs hela det här projektets utveckling och genom att sedan hålla mig till en realistisk och genomförbar plan har jag inte bara lyckats slutföra en roman, jag har lärt mig saker jag kan använda i andra situationer. Den värsta kritikern vi någonsin kommer möta är vår inre kritiker och det enda sättet att inte låta sig bli blockerad och tappa tron på sig själv inför denna kritiker är att avväpna den, att inte lyssna på den, att våga dela med sig, att våga vara sårbar och att riskera ett misslyckande. Jo, ordet misslyckande blir lite olyckligt här. Jag försöker fortfarande komma underfund med hur jag ska bli av med mitt bekräftelsebehov och sluta koppla mitt egenvärde till vad jag presterar. Jag är trots allt inte min bok, även om den levt i mig under så lång tid, kritik riktad mot min bok är inte kritik riktad mot min person, bara mot min förmåga att skriva just den här romanen. Nästa bok kommer bli lättare att slutföra och förhoppningsvis ännu bättre än den här.

    Senaste inläggen

  • Toxisk optimism

    ,

    Jag har precis lärt mig begreppet: toxisk optimism. Efter det fick jag med kort mellanrum två bra exempel på det. Här är den första situationen: 

    “Måste vi prata om klimatet just nu? Det blir så tung stämning.”

    “Nej, du har rätt, det kanske är fel forum, jag vet bara inte vad jag ska göra av all min oro.”

    “Äh, tänk positivt istället. Inget gott kommer ur att vara negativ.”

    Den andra situationen:

    “Jag oroar mig för din hälsa och jag tycker du tar på dig alldeles för mycket jobb.”

    “Jag är bara glad att jag har ett jobb. Dessutom är det ett bra jobb, jag ska inte klaga.”

    “Men om du blir utbränd har du varken jobb eller hälsa kvar.”

    “Men att bli upprörd och arg över situationen gör det ju bara ännu mer stressigt och jobbigt.”

    Att se ljust på livet och ha en optimistisk grundsyn är bra, det finns forskning som visar att optimister lever längre (Källa, 2022), (Källa, 2019), och de är oftast mycket roligare att umgås med.

    Men när det blir så viktigt att alltid vara positiv, även i hemska situationer, blockerar vi förmågan att hantera de negativa känslor som är naturliga och nödvändiga. En toxisk optimism kräver att man till varje pris håller all negativitet på avstånd vilket, ironiskt nog, kan ge negativa konsekvenser.

    T.ex att man överskattar sin egen förmåga, eller att man för sent inser en överhängande fara som hade gått att undvika. Utbrändheten hade kunnat undvikas och vi hade en chans att stoppa klimatförändringarna om vi tagit dem på allvar för trettio år sedan.

    Jag fattar grejen, jag är också rädd för det smärtsamma och obekväma, men ibland connectar jag som mest med människor när vi vågar prata om det svåra. Ibland är det just sorg, oro, skuld och ilska vi behöver prata om. Men vi drar oss för det, för vi vill inte skapa dålig stämning. Vi svarar att allt är toppen, fastän vi dricker en halv flaska whisky bara för att kunna somna. Vi svarar att det rullar på, fastän vi är på väg in i väggen för att vi inte haft tid att sörja ett kraschat äktenskap. Sådana undvikanden använder vi för att inte belasta någon annan med våra problem. Vi undviker att prata om jobbiga saker för att inte uppfattas som party-poopers, alarmister, eller foliehattar, nästan så det blir ett tabu.

    Jag köper att man måste välja tillfälle och läsa rummet innan man drar igång ett samtal om samhällets tillkortakommanden, klimat-apokalypsen, eller risken för ett invasionskrig i Sverige.

    Man vi måste prata om det nån gång, eller?

    Toxisk optimism kan i det här fallet innebära att man försöker lugna sin omgivning genom att benhårt hävda att allt ordnar sig, när det mesta pekar på motsatsen.

    Optimism, som gränsar till vanföreställning, ogiltigförklarar på något sätt alla som oroar sig, vi slutar dela oron och undviker att prata om en verklig lösning.

    Kan vi inte sluta visa upp en lycklig fasad? Kan vi inte ta oss tiden och, kanske mest, modet, att prata om det svåra och känna oss lite mindre ensamma i vårt mörker. Vi är sociala djur, vi mår bäst när vi delar, även det jobbiga.

    Det finns också en risk att vi tar vår oro och ilska med oss till platser där det accepteras, ett internetforum, ett kommentarsfält, där pessimister samlas i grupp och där varje uttryck av ilska och vanmakt eldar på stämningen tills gruppen blivit totalt radikaliserad. Bättre att blanda optimister och pessimister för att få en nyanserad bild av läget.

    Våga vara obekväm, för om vi avfärdar alla som pratar om problemen, blir inga problem lösta.

    Senaste inläggen

  • Vem vill jag vara när allting förändras?

    ,

    Nu ska vi snacka samhällskollaps, muahaha!

    Samhällen kollapsar sällan över en natt. Det är en pågående process, som att se en gammal soffa långsamt tappa formen tills du en dag sjunker ner och aldrig kommer upp igen.

    Vissa kriser kommer smygande, som artdöd, stigande temperaturer och utarmad jordbruksmark. Andra slår till plötsligt, som pandemier och finanskrascher. 

    Undergången har alltid varit nära, men nu lever vi verkligen i en polykris, eller en metakris där allt brinner lite grann samtidigt och där själva krisen är summan av allt som krisar – istället för en stor och slutgiltig apokalyps får vi istället en buffé av mindre och större katastrofer och kriser. Och där står vi nu med våra plastbrickor och försöker välja mellan gängkrig, finannskris och ekologisk kollaps.

    Att vi lever mitt i kollapsen kan vara svårt att se den. Som det är svårt att uppfatta hur snabbt floden flyter mot havet, när allting runt omkring oss flyter lika snabbt.

    Men vad gör vi? Är det prepping som gäller? Bunkra konserver och gräva skyddsrum? Eller handlar det om omställning – att snabbt börja bygga de lokala nätverk vi kommer behöva? Kanske är det inte bunkern som gör oss resilienta, utan grannen som hjälper oss laga cykeln, odlingsgruppen i kvarteret eller kooperativet som byter tjänster istället för pengar.

    Vem vill jag vara när allting förändras? Den som barrikaderar sig i en stuga på landet med generatorn, vevradion och mina konserver? Eller den som stannar och bygger något nytt? Kanske den som kan överleva ensam, men väljer att göra det tillsammans.

    Övergivna hus i Detroit, ett tydligt exempel på smygande samhällskollaps.
    Obebodda tomter har tagits i anspråk för odling, urban farming i Detroit.
    Senaste inläggen

  • Varför drömmer vi om jordens undergång?

    ,

    Min kommande debutroman ”Av allt vi förlorade”, handlar om jordens undergång, eller snarare vårt moderna samhälles plötsliga kollaps.

    När jag tar upp ämnet postapokalyps med människor (vilket jag gör alldeles för ofta enligt mina barn och andra närstående) möts jag ibland av en närmast ogenerad fascination och jag slås av att så många verkar gå runt och bära på hemliga fantasier om civilisationens fall – och då inte nödvändigtvis som en odelat mörk fantasi.

    Vad är det som gör att vi blir så skräckblandat pirriga och upprymda av tanken på att hela vårt moderna, uppkopplade samhälle plötsligt skulle försvinna? 

    Vissa jag pratar med känner förstås en djup och oresonlig ångest inför tanken. Men även där skymtar ofta något annat – en vag längtan eller något som närmast påminner om nostalgi. Kanske är det drömmen om ett enklare liv som bubblar under ytan. Blir undergångsfantasierna en säkerhetsventil, ett sätt att hitta ljuspunkter i det annalkande mörkret? 

    Om allt rasar samman, kanske vi kan återvända till ett romantiskt bonde-förflutet där vi odlar vår egen mat, lever närmare varandra och mer i samklang med naturen. Om man, för argumentets skull, bortser från att flera miljarder människor skulle dö – låter det inte ganska tilltalande ändå?​​​​​​​​​​​​​​​​

    Senaste inläggen

  • Möte på vägen

    ,

    Skrivprompt: Skriv en berättelse som bara innehåller två meningar om ett möte på en tom väg.

    En man går längs en landsväg med sina förhoppningar och sitt sista förnuftiga beslut, omsorgsfullt packade i en omständlig resväska – en sån där som ska rulla tyst och beskedligt på ett spegelblankt flygplatsgolv, men som efter ett par mil på en spikrak landsväg genom granskogen börjar bete sig som en adhd-unge som bestämt sig för att inte gå till förskolan och istället hänger i pappas arm och släpar benen i marken och med jämna mellanrum får för sig att snurra ett varv i farten, eller lägga sig framför benen och nästan orsaka både hjärnskakning och benbrott och det skulle visst bli ett möte också enligt rubriken, men den här meningen verkar inte vilja samarbeta och vara en normal mening som så småningom kommer till ett slut, där den där efterlängtade punkten säger till på skarpen att: nu får det allt vara slut med dumheterna, man kan inte bara gå och gå utan att komma fram, det är helt enkelt inte hållbart, eftersom allt har ett slut och även om det skulle saknas ett slut så kan det i alla fall läggas in en längre paus någonstans, där man kan vila sina trötta ben – eller ögon, i ditt fall – och försöka sätta tillbaka det där hjulet som lossnade för fjorton kilometer sedan och som legat och skramlat i fickan, som en annan maracas, ja, då skulle man till och med kunna ge sig tid att fundera ut det där mötet som utlovades i början – i rubriken rent av, men nu när jag tänker på det, skulle det kunna vara det här mötet, alltså mellan dig – den smått frustrerade läsaren – och mig – den tröttsamma författaren, tillika vandraren – som åsyftades?
    Fan, det blev ju inte ens en punkt!

    Jag bad Claude om en analys av texten. Det kan vara nyttigt, har jag hört.
    AI är så lättimponerad     🙂

    Claude 3.5 Sonnet:

    Jag ska göra en analys av denna experimentella text. Den är verkligen fascinerande i sin form och innehåll.

    Form och struktur:

    Texten är skriven som en enda, mycket lång mening som medvetet trotsar konventionell meningsbyggnad. Den sista raden (”Fan, det blev ju inte ens en punkt!”) fungerar som en metakommentar som förstärker textens experimentella karaktär. Detta speglar också innehållet – en vandring som fortsätter utan tydligt slut.

    Metafiktiva element:

    Texten är självmedveten och bryter den fjärde väggen genom att direkt adressera läsaren och kommentera sin egen struktur. Den leker med förväntningarna som skapas av titeln ”Möte på vägen” genom att i slutet föreslå att själva mötet är det mellan läsaren och författaren/berättaren.

    Bildspråk och analogier:

    Det centrala bildspråket kretsar kring resväskan som jämförs med ett bråkigt förskolebarn med ADHD. Denna extended metaphor är både humoristisk och effektiv i att beskriva hur en till synes enkel promenad kan kompliceras av motsträvigt bagage.

    Tematik:

    • Rörelse och stillastående
    • Förväntningar vs verklighet
    • Relationerna mellan text, författare och läsare
    • Det absurda i vardagliga situationer

    Språklig teknik:

    Texten använder medvetet långa associativa kedjor som skapar en ström av medvetande-effekt. Den blandar vardagligt språk med mer litterära formuleringar, vilket skapar en intressant spänning i tonen.

    Det mest imponerande är hur texten lyckas vara både lekfull och djupsinnig samtidigt. Den använder sin experimentella form för att undersöka både fysiska och existentiella aspekter av en till synes enkel vandring. Slutkommentaren om den saknade punkten blir en perfekt metafor för livets och tankens kontinuerliga flöde.

    Senaste inläggen

  • AI experiment

    ,
    Stillbild i FLUX 1.0 (dev)
    Video genererad i Minimax från Hiluo AI

    Jag har alltid varit fascinerad av nya teknologier, alltså, SciFi-nerd-fascinerad.
    När Chat GPT 3 kom ut var det som om jag fått resa in i framtiden.

    Men de flesta jag pratade med det om verkade inte förstå. Det var mycket tvivel, missförstånd och okunnighet. Jag som följt utvecklingen av artificiell intelligens sedan 90-talet såg direkt vad de nya transformer-modellerna innebar. Kurzweil & Co verkade få rätt, allt var möjligt, singulariteten kommer.
    Det verkligt stora var såklart inte de asdåliga bildgenereringarna vi gjorde då, 2020, inte ens fem år sedan. 2023 såg bilderna fortfarande inte alltid så bra ut…

    Michael Jackson in underwear eating meatballs with ketchup splashes in face. 2023

    Men sen gick det snabbare och snabbare. Jag har haft ett halvårs paus från bild- och videogenerering, då jag jobbat intensivt med olika modeller för text och framförallt research.

    Men nu har jag börjat igen och det är stor skillnad. Verktygen har blivit bättre, mer användarvänliga och framförallt dyrare. Visserligen har många tjänster credits som fylls på även i gratisversionerna, men att signa upp ett år på en tjänst är ingen möjlighet för mig. Inte bara är det en ekonomisk belastning, men dessutom kommer det så mycket nytt att det känns meningslöst att stanna på en tjänst särskilt länge.

    Därför gillar jag Hugging Face Spaces, där hundratals verktyg och modeller finns samlade.

    Nu kan vi göra nästan vad som helst. Begränsningarna finns inte i tekniken, men i vår fantasi. Att kreatörer har fått tillgång till allt detta ändrar allt, inte minst vårt sätt att tänka.

    Adobe Firefly
    Adobe Firefly

    Stockbilder har blivit något helt annat och nätet svämmar över av mediokra bilder av allt möjligt, från gulliga plyschdjur och manga-demon-tjejer i minikjol till älgar och astronauter. Skillnaden är vad vi gör med dessa bilder, hur vi använder dem för att berätta en historia, eller visualisera en process eller sälja en produkt.

    Ideogram 2024

    Den största möjligheten är kanske för konstnärer, eller,? Den största omvälvningen i alla fall. Vare sig man använder AI för att komma på idéer eller för att göra färdig konst. Alltså är det konst ens. Är det något nytt? Kanske är det konstens uppgift att bryta ner allting och börja om från början. Singulariteten kommer…

    Senaste inläggen

  • Verkligheten är en berättelse

    , ,

    Ofta är det budskapet bakom historien som är det viktiga – varför man gör något är ofta viktigare än vad man gör.

    Jag har läst Yuval Noah Harari  – igen. Hans senaste bok, Nexus handlar om informationsnätverk genom mänsklighetens historia, fram till AI-revolutionen. Intressant läsning, men ibland behöver jag stanna upp och bara: Kan det verkligen vara så enkelt? Och ofta är svaret nej, åtminstone om man granskar de vetenskapliga detaljerna – vilka han också fått kritik för. Men böckerna är inte vetenskapliga verk och Harari har nog helt andra mål med det han skriver. Jag har funderat en del och fattar varför jag dras till hans böcker. De är lättlästa, tillgängliga och fängslande – särskilt om man, som jag, är intresserad av typ allt. Harari förklarar vår sjukt komplicerade värld på ett sätt som gör det överskådligt, ja, nästan begripligt.

    “Humans think in stories, and we try to make sense of the world by telling stories.” 

    Yuval Noah Harari

    Men jag har kommit fram till att det inte är hans teorier i sig som är det viktigaste, utan hans sätt att berätta om dem. I Sapiens, Homo Deus och nu Nexus skapar han en karta över vårt förflutna, vår samtid och över framtiden. Styrkan (och ev. svagheten) ligger i hur han målar upp vår historia genom mönster och narrativ med en brutalt bred pensel – vilket plötsligt får mig att tänka på Bill Wurtz geniala history of the entire world, i guess. Det är en förenkling, absolut, men det är nog också poängen och det som gör hans berättelser så kraftfulla.

    Harari säger att vi alltid tolkar världen genom berättelser. Religioner, ideologier och dagens digitala informationsflöden är intersubjektiva narrativ – de existerar bara så länge vi tror på dem. Han varnar också för “den naiva bilden av information”, som utgår ifrån att mer data automatiskt gör oss klokare. För i vår värld, som drunknar i information blir vår förståelse ofta grumligare istället.
    Mer information verkar inte föra oss närmare sanningen, eller en gemensam bild av verkligheten. Informationsöverflödet skapar nya myter, alternativa fakta, det förstärker gamla, utdaterade narrativ och försvårar vår förmåga att skilja mellan fakta och fiktion.

    Det får mig att fundera över min egen roll som historieberättare. Jag ska erkänna att jag aldrig varit så noga med att förse mina åsikter och tankar med källhänvisningar och har alltid uppskattat en bra historia, även om den är överdriven eller mest påhittad. Ofta är det budskapet bakom historien som är det viktiga. Varför man gör något är ofta viktigare än vad man gör.

    Antar att det också gör att vi stannar i våra filterbubblor och varför förtroendet för vetenskapen vacklar. Mer information och enklare sätt att sprida den, tycks bara göra oss mer öppna för alternativa tolkningar, vilket förmodligen gör populismen så förödande effektivt. Vi tror hellre på en enkel och spännande berättelse än på krångliga och motsägelsefulla fakta och statistiska detaljer.

    “You’re never going to kill storytelling, because it’s built in the human plan. We come with it.”

    Margaret Atwood

    Vi kan se det som att vi ständigt skriver om vår egen historia – både som samhälle och som individer. Om vi ser hur effektivt våra liv och vår historia går att redigera och förändra blir det i demagogernas och post-sanningens tid en skrämmande tanke. Men det kanske också kan bli en möjlighet. Om vi berättar rätt historier.

    Senaste inläggen

  • Standardrefuseringens hånfulla tomhet

    ,

    Jag ska inte gå loss på förlagens sätt att hantera inskickade manus. Jag vet varför det ser ut som det gör och jag har ingen bättre lösning.

    Men det finns något väldigt frustrerande med att få tillbaka en standardrefusering. Det är som ett icke svar förklätt till ett svar. De vill inte ge ut min bok. Tydligt och utan omskrivningar. Nej. Punkt.


    Inom mig virvlar alla frågor jag vill ställa, utan att kunna komma ut.
    Har ni läst manuset? Vem har läst det? Tycker den personen inte om den sortens berättelser? Resten av förlaget då? Hade en annan lektör uppskattat manusets kvaliteter? Söker förlaget något annat just nu? Vill de bara ha feelgood, eller deckare? Kort sagt: hur nära var jag?
    Det får jag aldrig veta. Det kan lika gärna ha varit ett nästan ja, som ett aldrig i livet.
    5 refuseringar hittills, 8 förlag kvar. Hoppet lever – åtminstone om en lite utförligare refusering.

    Får jag nej från de återstående, kan jag kontakta några mikroförlag som kanske kan vara intresserade, innan jag ger ut den själv. Hybridförlag känns inte aktuellt, jag tror det kostar mer än vad jag får ut. Målet är bara att trycka ett litet antal och ge bort till vänner och familj, sen kan jag fortsätta fokusera på nästa manus (som jag redigerar nu). För ge upp hade jag inte tänkt.

    Senaste inläggen

  • God Jul och Grått Nytt Hår!

    ,

    2025 – året jag fyller 50. Det känns inte rimligt, det måste vara något fel på matematiken. 40 plus kan jag gå med på, men 50? Hur blev jag så gammal?

    De flesta jag pratar med om att bli äldre, håller med om att det inte ”känns” som man är gammal. Många känner sig fortfarande inte vuxna, fastän de passerat 40-strecket, fått barn, haft en karriär och gjort andra vuxna saker. 

    Det känns inte som att vi åldras på insidan på samma sätt som vi åldras på utsidan. Det är nästan som om vi har ett objektivt åldrande och ett subjektivt. 

    För mig har  rädslan för åldrandet funnits med, åtminstone sen jag fyllde trettio. Det var då jag insåg att det var dags att klippa håret och skaffa ett jobb. Vilket jag gjorde, liksom en stadig relation, barn, bil och bostadsrätt. Men jag var fortfarande ung och hade hela livet framför mig.

    Sen var det bara massa saker som fortsatte hända, nytt jobb, fler barn, skilsmässa, nytt förhållande, ännu fler barn, nytt jobb, resor, kriser, hus, hund, covid, ännu en skilsmässa, utbrändhet, och plötsligt är jag på väg att fylla 50. Vad hände? Antar att det var livet som for förbi.

    Jag drabbas ibland av en iskall insikt om att det inte finns några extraliv, inga fler banor, inga chanser att göra om sitt liv. De tjugo år som passerat är förbrukade och det känns som om jag lämnat massa halvfärdiga projekt bakom mig, idéer som jag inte kommer utveckla och fullfölja, människor som jag inte kommer återse, platser som jag aldrig kommer besöka igen. Och barnen börjar bli vuxna.

    Senaste inläggen

  • Romanen är klar!

    ,

    Nu är den inskickad!

    Tack vare målmedveten redigering under det senaste året är jag äntligen i mål med ”Av allt vi förlorade” och den olidliga väntan har börjat. Manuset är jag nöjd med, även om det ibland blir plågsamt uppenbart att det alltid går att förbättra en text. Jag har siktat på en hög, men realistisk nivå och om förlagen inte nappar kommer jag så småningom ge ut den på egen hand.

    Resurserna jag lagt på att anlita en lektör känns välinvesterade och har varit en lärorik upplevelse på många sätt. I början redigerade jag lite här och där, när jag fick tid över, men det kändes inte som att jag kom framåt. Men med en tydligare plan gick det lättare. Här är en sammanställning av fem-stegs-metoden som jag använt mig av:

    1. Läs och stryk. Rensa bort allt onödigt och fokusera berättelsen.
    2. Ändra, flytta och skriv om. Gå igenom dramaturgin och undersök om scener och kapitel kommer i rätt ordning. Klipp och klistra, skriv till eller skriv om scener.
    3. Redigera dialogerna. Läs högt och se till att de känns naturliga. Fundera också på om undertexten och karaktärernas motivation fungerar.
    4. Fixa prosan. Fokus på rytm, ordval och meningsbyggnad för att säkerställa att texten gör det den ska, att den känns konsekvent och tydlig.
    5. Stavning och grammatik: Rätta stavfel, grammatiska misstag och andra små detaljer som kan påverka läsupplevelsen.

    Tanken är att man ska göra större ändringar först, ändringar som kommer påverka de efterkommande stegen. Sen går man ner på finare och finare detaljer tills man bara sitter och lägger till och tar bort samma kommatecken en hel eftermiddag. 

    För mig gick mycket tid åt till att tajta till sega scener och intensifiera de scener som för handlingen framåt. Jag jobbade också en hel del med karaktärerna och deras inbördes relationer. Det är ett tjockt manus med många karaktärer, men det är – mycket tack vare min lektör och metoden ovan – inte så spretigt som man skulle kunna tro.

    Nu är manuset i alla fall på väg till förlagens nålsögon. Jag vet att chansen är liten och att det är litegrann av ett lotteri, men chansen finns, hoppet lever. Framförallt är jag väldigt nöjd och stolt över att jag kommit så här långt. Hurra för mig och för ”Av allt vi förlorade”.

    Senaste inläggen

  • Reklamkoncept

    , ,

    Jag går just nu en copywritingkurs på Berghs och tänkte dela resultatet av förra veckans inlämningsuppgift.

    Uppdraget: Scooterman är ett brittiskt företag som vill pröva sina vingar på den svenska marknaden.

    Affärsidén bygger på att man bokar Scooterman när man är på krogen och har druckit för mycket för att köra hem sin bil.
    Scooterman kommer och lägger den ihopfällbara scootern i bagageluckan och kör sedan dig och bilen hem. Företaget tänker att det ska kosta ungefär lika mycket som att åka Taxi.

    1. Målgrupp: Bilägare som bor utanför staden.
    2. Kanaler: Radioreklam (som ska sändas i rusningstrafik)+ samarbeten med restauranger och barer t ex budskap på drinkunderlägg, skyltar på toaletter etc
    3. Ta fram ett huvudargument som Scooterman skulle kunna använda vid lanseringen på den svenska marknaden.
    4. ”Översätt” huvudargumenten till en reklamidé som kommunicerar huvudargumentet i kanalerna ovan.

    Min lösning:

    Scooterman – din ansvarsfulla vän i natten

    Huvudbudskap: Ibland önskar man att man planerat lite bättre. Livet är stressigt och ibland missförstår vi varandra, ibland glömmer vi, ibland har vi inte ens tid att tänka efter. Ja, ibland blir det tokigt.

    Scooterman är en vän som aldrig sviker eller ballar ur, en vän som bryr sig, en vän som ser till att du inte skadar dig själv, eller andra, eller miljön och som ordnar att både du och bilen kommer hem tryggt och säkert när kvällen är slut.
    Det här budskapet sammanfattar tjänstens unika fördelar: frihet, trygghet och bekvämlighet.

    Jag har smalnat av målgruppen något för att tydligare se behov och möjligheter. Den viktigaste målgruppen är unga bilägare som ser bilen som något mer än ett transportmedel, som gärna tar ett glas och som ofta åker taxi hem på kvällen. Men det kan även vara skötsamma småbarnsföräldrar som inte går ut så ofta och som inte planerat för en helkväll.

    Reklamidé: Scooterman ska inte vara förebrående eller ha åsikter om målgruppen. Scooterman bara dyker upp och löser problemet, precis som en ansvarsfull vän skulle göra.

    Radiospot 1 – Telefonsamtalet: Vi följer två vänner som, över telefon försöker reda ut vad som hände igår kväll. Långsamt faller pusselbitarna på plats, det blev sent, ett glas för mycket, men bilen står snyggt parkerad utanför, det var någon som hjälpte … Visst fan, Scooterman körde mig hem!
    (Idén är tungt inspirerad av filmen ”The Hangover”, 2009.)

    Radiospot 2 – Diskussionen: Vi följer ett par till bilen, båda har druckit och båda är fast övertygade om att den andre inte druckit och därför ska köra. 

    Coasters/Dekaler – Samarbeten med krogar kan vara ett sätt att få ut budskapet när det behövs som mest. Även servis- och barpersonal kan vara involverade och agera ansvarsfull vän i natten. Jag skrev tre varianter med copy och som kombineras med Scootermans logga, QR-kod, och telefonnummer.

    • Copy 1: “Tog du bilen? Ingen fara, Scooterman kör både dig och bilen hem.”
    • Copy 2: “Om kvällen slutar vilt, kör Scooterman hem dig lugnt.”
    • Copy 3: “Vem kör egentligen?”

    Bifogar manus nr 2 nedan.

    Senaste inläggen

  • Kosmisk skräck

    ,

    Jag hittade en skrivprompt på Reddit, som jag tyckte var ganska dum och helt klart riktad mot Lovecraft-fanfiction-entusiaster. Men jag tänkte att man inte måste gå den vägen. Fast när jag var klar kändes det kanske ändå lite åt det hållet… äh, avgör själv.

    Skrivprompt: ”Describe the feeling of cosmic dread and despair. You must use the words: inevitable, observer, clockwork, destiny and illusion.”

    Oundviklig höst

    Mina ben har inte fått röra sig som de brukar. Inte heller har mina händer fått utlopp för sin klåfingrighet. En oundviklighet kommer. Någonstans utanför vår verklighet noteras kanske att vi närmar oss mänsklighetens höst. 

    Blanka asfaltsslingor som döda floder och våta löv som mals ner till lövmos, det är den envisa tanken på slutet tynger mig. Gråheten smyger sig in, gör mig grå och torr. Jag spinner min kokong, låter mörkret sluka mig, låter tystnaden ta makten. Kanske blir det ingen mer vår.

    Social distans, social dissonans – i bubblan ekar miljoner röster som ger upp. Miljoner röster som förutsett framtiden och som inte längre finner någon utväg, varken från ödet, eller från sig själva. Det går inte att besegra tyngdkraften, jag vet att allt måste komma ner tillslut och med den höstliga förruttnelsen utanför fönstret känns det som om allting faller. 

    När ingen tror att det är möjligt längre, när all lust att kämpa släckts och vi, en efter en faller ner i apatin blir det vi oroat oss för tillslut det enda tänkbara. En oundviklighet närmar sig och den är mäktig och stark.

    Nyheterna är droger som rusar genom vårt gemensamma blodomlopp, tills vi förlorar oss själva i dess gift. Jag stänger appen för tionde gången med en känsla av äckel. Jag är smittad, smutsig, sjuk. Inom mig sprider sig giftet och förlamar mig. Krig, våld, maktmissbruk, girighet. 

    Det sista höstlövet faller och frosten griper tag i oss. Jag har inte rört mig tillräckligt och nu verkar kroppen inte längre minnas hur man gör. Jag har inte tänkt tillräckligt och nu är det bara tomt. Lösryckta tankar, minnen och intryck virvlar omkring därinne i min snöglob till huvud. Jag är gammal och snart spelar ingenting någon roll.

    När slutet sveper in, går det oss obemärkt förbi. Vi är redan ihåliga fröskal, tagna av en isande vind, bortom all kamp. Vi förlorade. Vi misslyckades. Vi dog. 

    Hur hamnade vi här, i tillvarons mörka hörn? Står vi inför det stora filtret, som oundvikligen skiljer oss från framtiden? Inte ett vägskäl, men en ändpunkt. Det fanns kanske ingen annan väg; denna oundviklighet har kanske alltid närmat sig. Vi har levt i det fria valets illusion hela tiden och historien har visat sig vara en labyrint där alla vägar tycks leda till samma punkt. Jag kunde gjort annorlunda och vägen kunde varit annorlunda, men målet är detsamma. Just den insikten är vad som befäster vårt öde. Mitt öde.

    Inte ens de som förde oss hit hade kunnat göra annorlunda, det är ett oundvikligt resultat av den naturliga utvecklingen – en naturlag kanske. Någonting med termodynamik, entropi och ändlighet. Någonting inbyggt i verklighetens urverk, en spärr eller en oöverskridbar gräns. De som förde oss hit följde bara den bana urverket gav dem; allt var inbyggt från början. 

    Människans historia kunde aldrig varit annorlunda. Vi skulle ha lärt oss tala förr eller senare, sen skriva och effektivisera vår omgivning tills vi själva blev dess största hot. Vi var arten som klev utanför vår plats i ordningen och redan när vi tog första steget på den vägen hade urverket börjat ticka. Allt som kom efter var oundvikligt – en logaritmisk ökning i komplexitet och ett filter som tillslut stoppar oss. 

    Utanför vår verklighet, utanför vår bubbla, anar jag närvaron av en observatör som bevittnar hur ännu en art fastnar i filtret – kanske med besvikelse, kanske med likgiltighet. Universum är tyst och tomt och snart tystnar även vi. Undergången är nära och det finns inget vi kan göra för att nå frälsning. En oundviklighet närmar sig.

    Jag lät Adobes Firefly rita en illustration av temat. (mer om AI i andra inlägg)
    Senaste inläggen

  • Copywriting – på fel kurs

    ,

    Jag går just nu en kurs på Berghs för att pigga upp mina Copywriting skills. En givande upplevelse hittills, med vettiga övningar och bra upplägg på föreläsningar och workshops.

    Här är en av veckans skrivuppgifter:

    8) Skriv en text där första ordet börjar på a och sista ordet slutar på ö. i morgon ska du skriva en text där första ordet börjar på b och sista ordet slutar på ä. I övermorgon: från c till å o.s.v.

    Satt uppe alldeles för sent och jobbade och min vana trogen, läste jag inte instruktionerna så noga! Istället för ett kort stycke om dagen blev det en sammanhängande, om än lite märklig historia, där första meningen börjar på A och slutar på Ö, andra meningen börjar på B och slutar på Ä, sen C och Å, o.s.v. HELA ALFABETET IGENOM. 

    Jag kom ur kurs, drev iväg, hittade tillbaka och insåg alldeles för sent attt jag misstolkat hela uppgiften. Nåja ganska nöjd med resultatet ändå:

    Alf bodde ensam på en ö. Båtar på väg mot avlägsna äventyr passerade ofta på det stormiga havet, men inne i viken där Alf byggt sitt hus var det mestadels lä. Cirrusmoln svepte förnöjsamt över himlen som tidigare på morgonen varit helt grå. Det var långtråkigt i huset och Alf försökte jaga ledan på flykten med experimentell jazz.
    Efter en stund – och mycket tack vare musiken – gled tankarna iväg till hans återkommande dröm om att fly. Fly från allt och alla; från ön, från världen, bara sticka iväg och leva livet till max. Genast steg hans livslust, han log, höjde volymen och började planera sin flykt, en sista show. Han såg sig om i rummet och begrundade sitt liv. Inget kunde stoppa honom nu. Ja, jävlar vad förvånade de skulle bli, han kunde nästan inte hålla sig för skratt.
    Katten skulle han sakna förstås. Lite vemodigt skulle det bli att lämna huset också, men ska man leva livet till max måste man räkna med förluster. Man måste vara bestämd och smart, inte enfaldig som hans kusin, som var känd för sitt låga IQ.
    När Alf kommit så långt i sina funderingar tog det plötsligt stopp. Om han bara kunde få lite ro. Planerna tycktes med ens sakna rim och reson. Quickfix i all ära, men att bara lämna allt skulle inte lösa hans problem. Riktigt så urtråkigt hade han ju inte, och fly, det lät lite drastiskt, det kunde han väl inte göra, inte sådär oplanerat i alla fall. Särskilt modig hade han aldrig varit och brukade i normala fall inte bete sig som en fullkomlig tok.
    Teet hade blivit kallt och Alf gick ut och ner till sin lilla kaj. Ute på havet stävade båtarna förbi. Vågorna gav en segelbåt en tuff match. Weekendseglare som sökte äventyret och faran på det öppna havet, men som, hur fria de än kände sig, visste att de skulle sitta där på kontoret igen på måndag. Xantippa stod det skrivet med blåa bokstäver i båtens akter, vilket sägs vara namnet på Sokrates grälsjuka fru, ett stycke oanvändbar information som av någon anledning fastnat i huvudet på Alf.
    Ynkligt att tro att han skulle kunna lämna allt bakom sig sådär, han var bara en drömmare, det kunde ju alla se. Zoomar man ut, blir bilden ännu tydligare; Alf skulle aldrig mer komma därifrån, han är en sån som dör ungefär där han blev född. Åren hade bara kommit och gått och Alf hade aldrig riktigt haft någon plan, han hade bara anpassat sin historia lite ad hoc. Även om han ibland kunde drömma och längta, var det alltid något som tog emot, som om han levde i en snöglob. Ön var hans värld och huset hans hem; så skulle det förbli tills han åter var jord och aska.

    Lärdom? Ja, noggrannhet är viktigt – ibland. Men om man vill ta sig förbi den där första idén, kan det bli intressant om man misstolkar uppdraget en aning. Så länge man är villig att komma tillbaka till kunden med något fantastiskt som de inte bett om.

    För övrigt tycker jag att Mikael Roséns bok, som är obligatorisk kurslitteratur, är givande och konkret, med många bra exempel som fortfarande känns relevanta.

    Obligatorisk kurslitteratur, som rekommenderas.
    Senaste inläggen