Martin Bergén

Jag ska inte gå loss på förlagens sätt att hantera inskickade manus. Jag vet varför det ser ut som det gör och jag har ingen bättre lösning.
Men det finns något väldigt frustrerande med att få tillbaka en standardrefusering. Det är som ett icke svar förklätt till ett svar. De vill inte ge ut min bok. Tydligt och utan omskrivningar. Nej. Punkt.

Inom mig virvlar alla frågor jag vill ställa, utan att kunna komma ut.
Har ni läst manuset? Vem har läst det? Tycker den personen inte om den sortens berättelser? Resten av förlaget då? Hade en annan lektör uppskattat manusets kvaliteter? Söker förlaget något annat just nu? Vill de bara ha feelgood, eller deckare? Kort sagt: hur nära var jag?
Det får jag aldrig veta. Det kan lika gärna ha varit ett nästan ja, som ett aldrig i livet.
5 refuseringar hittills, 8 förlag kvar. Hoppet lever – åtminstone om en lite utförligare refusering.

Får jag nej från de återstående, kan jag kontakta några mikroförlag som kanske kan vara intresserade, innan jag ger ut den själv. Hybridförlag känns inte aktuellt, jag tror det kostar mer än vad jag får ut. Målet är bara att trycka ett litet antal och ge bort till vänner och familj, sen kan jag fortsätta fokusera på nästa manus (som jag redigerar nu). För ge upp hade jag inte tänkt.

2025 – året jag fyller 50. Det känns inte rimligt, det måste vara något fel på matematiken. 40 plus kan jag gå med på, men 50? Hur blev jag så gammal?

De flesta jag pratar med om att bli äldre, håller med om att det inte ”känns” som man är gammal. Många känner sig fortfarande inte vuxna, fastän de passerat 40-strecket, fått barn, haft en karriär och gjort andra vuxna saker. 

Det känns inte som att vi åldras på insidan på samma sätt som vi åldras på utsidan. Det är nästan som om vi har ett objektivt åldrande och ett subjektivt. 

För mig har  rädslan för åldrandet funnits med, åtminstone sen jag fyllde trettio. Det var då jag insåg att det var dags att klippa håret och skaffa ett jobb. Vilket jag gjorde, liksom en stadig relation, barn, bil och bostadsrätt. Men jag var fortfarande ung och hade hela livet framför mig.

Sen var det bara massa saker som fortsatte hända, nytt jobb, fler barn, skilsmässa, nytt förhållande, ännu fler barn, nytt jobb, resor, kriser, hus, hund, covid, ännu en skilsmässa, utbrändhet, och plötsligt är jag på väg att fylla 50. Vad hände? Antar att det var livet som for förbi.

Jag drabbas ibland av en iskall insikt om att det inte finns några extraliv, inga fler banor, inga chanser att göra om sitt liv. De tjugo år som passerat är förbrukade och det känns som om jag lämnat massa halvfärdiga projekt bakom mig, idéer som jag inte kommer utveckla och fullfölja, människor som jag inte kommer återse, platser som jag aldrig kommer besöka igen. Och barnen börjar bli vuxna.

Nu är den inskickad!

Tack vare målmedveten redigering under det senaste året är jag äntligen i mål med ”Vi som blev kvar” och den olidliga väntan har börjat. Manuset är jag nöjd med, även om det ibland blir plågsamt uppenbart att det alltid går att förbättra en text. Jag har siktat på en hög, men realistisk nivå och om förlagen inte nappar kommer jag så småningom ge ut den på egen hand.

Resurserna jag lagt på att anlita en lektör känns välinvesterade och har varit en lärorik upplevelse på många sätt. I början redigerade jag lite här och där, när jag fick tid över, men det kändes inte som att jag kom framåt. Men med en tydligare plan gick det lättare. Här är en sammanställning av fem-stegs-metoden som jag använt mig av:

1. Läs och stryk. Rensa bort allt onödigt och fokusera berättelsen.
2. Ändra, flytta och skriv om. Gå igenom dramaturgin och undersök om scener och kapitel kommer i rätt ordning. Klipp och klistra, skriv till eller skriv om scener.
3. Redigera dialogerna. Läs högt och se till att de känns naturliga. Fundera också på om undertexten och karaktärernas motivation fungerar.
4. Fixa prosan. Fokus på rytm, ordval och meningsbyggnad för att säkerställa att texten gör det den ska, att den känns konsekvent och tydlig.
5. Stavning och grammatik: Rätta stavfel, grammatiska misstag och andra små detaljer som kan påverka läsupplevelsen.

Tanken är att man ska göra större ändringar först, ändringar som kommer påverka de efterkommande stegen. Sen går man ner på finare och finare detaljer tills man bara sitter och lägger till och tar bort samma kommatecken en hel eftermiddag. 

För mig gick mycket tid åt till att tajta till sega scener och intensifiera de scener som för handlingen framåt. Jag jobbade också en hel del med karaktärerna och deras inbördes relationer. Det är ett tjockt manus med många karaktärer, men det är – mycket tack vare min lektör och metoden ovan – inte så spretigt som man skulle kunna tro.

Nu är manuset i alla fall på väg till förlagens nålsögon. Jag vet att chansen är liten och att det är litegrann av ett lotteri, men chansen finns, hoppet lever. Framförallt är jag väldigt nöjd och stolt över att jag kommit så här långt. Hurra för mig och för ”Vi som blev kvar”.

Jag går just nu en copywritingkurs på Berghs och tänkte dela resultatet av förra veckans inlämningsuppgift.

Uppdraget: Scooterman är ett brittiskt företag som vill pröva sina vingar på den svenska marknaden.

Affärsidén bygger på att man bokar Scooterman när man är på krogen och har druckit för mycket för att köra hem sin bil.
Scooterman kommer och lägger den ihopfällbara scootern i bagageluckan och kör sedan dig och bilen hem. Företaget tänker att det ska kosta ungefär lika mycket som att åka Taxi.

1. Målgrupp: Bilägare som bor utanför staden.
2. Kanaler: Radioreklam (som ska sändas i rusningstrafik)+ samarbeten med restauranger och barer t ex budskap på drinkunderlägg, skyltar på toaletter etc
3. Ta fram ett huvudargument som Scooterman skulle kunna använda vid lanseringen på den svenska marknaden.
4. ”Översätt” huvudargumenten till en reklamidé som kommunicerar huvudargumentet i kanalerna ovan.

---

Min lösning:

Scooterman – din ansvarsfulla vän i natten

Huvudbudskap: Ibland önskar man att man planerat lite bättre. Livet är stressigt och ibland missförstår vi varandra, ibland glömmer vi, ibland har vi inte ens tid att tänka efter. Ja, ibland blir det tokigt.

Scooterman är en vän som aldrig sviker eller ballar ur, en vän som bryr sig, en vän som ser till att du inte skadar dig själv, eller andra, eller miljön och som ordnar att både du och bilen kommer hem tryggt och säkert när kvällen är slut.
Det här budskapet sammanfattar tjänstens unika fördelar: frihet, trygghet och bekvämlighet.

Jag har smalnat av målgruppen något för att tydligare se behov och möjligheter. Den viktigaste målgruppen är unga bilägare som ser bilen som något mer än ett transportmedel, som gärna tar ett glas och som ofta åker taxi hem på kvällen. Men det kan även vara skötsamma småbarnsföräldrar som inte går ut så ofta och som inte planerat för en helkväll.

Reklamidé: Scooterman ska inte vara förebrående eller ha åsikter om målgruppen. Scooterman bara dyker upp och löser problemet, precis som en ansvarsfull vän skulle göra.

Radiospot 1 – Telefonsamtalet: Vi följer två vänner som, över telefon försöker reda ut vad som hände igår kväll. Långsamt faller pusselbitarna på plats, det blev sent, ett glas för mycket, men bilen står snyggt parkerad utanför, det var någon som hjälpte … Visst fan, Scooterman körde mig hem!
(Idén är tungt inspirerad av filmen ”The Hangover”, 2009.)

Radiospot 2 – Diskussionen: Vi följer ett par till bilen, båda har druckit och båda är fast övertygade om att den andre inte druckit och därför ska köra. 

Coasters/Dekaler – Samarbeten med krogar kan vara ett sätt att få ut budskapet när det behövs som mest. Även servis- och barpersonal kan vara involverade och agera ansvarsfull vän i natten. Jag skrev tre varianter med copy och som kombineras med Scootermans logga, QR-kod, och telefonnummer.

• Copy 1: “Tog du bilen? Ingen fara, Scooterman kör både dig och bilen hem.”
• Copy 2: “Om kvällen slutar vilt, kör Scooterman hem dig lugnt.”
• Copy 3: “Vem kör egentligen?”

Bifogar manus nr 2 nedan.

Jag hittade en skrivprompt på Reddit, som jag tyckte var ganska dum och helt klart riktad mot Lovecraft-fanfiction-entusiaster. Men jag tänkte att man inte måste gå den vägen. Fast när jag var klar kändes det kanske ändå lite åt det hållet… äh, avgör själv.

Skrivprompt: ”Describe the feeling of cosmic dread and despair. You must use the words: inevitable, observer, clockwork, destiny and illusion.”

---

Oundviklig höst

Mina ben har inte fått röra sig som de brukar. Inte heller har mina händer fått utlopp för sin klåfingrighet. En oundviklighet kommer. Någonstans utanför vår verklighet noteras kanske att vi närmar oss mänsklighetens höst. 

Blanka asfaltsslingor som döda floder och våta löv som mals ner till lövmos, det är den envisa tanken på slutet tynger mig. Gråheten smyger sig in, gör mig grå och torr. Jag spinner min kokong, låter mörkret sluka mig, låter tystnaden ta makten. Kanske blir det ingen mer vår.

Social distans, social dissonans – i bubblan ekar miljoner röster som ger upp. Miljoner röster som förutsett framtiden och som inte längre finner någon utväg, varken från ödet, eller från sig själva. Det går inte att besegra tyngdkraften, jag vet att allt måste komma ner tillslut och med den höstliga förruttnelsen utanför fönstret känns det som om allting faller. 

När ingen tror att det är möjligt längre, när all lust att kämpa släckts och vi, en efter en faller ner i apatin blir det vi oroat oss för tillslut det enda tänkbara. En oundviklighet närmar sig och den är mäktig och stark.

Nyheterna är droger som rusar genom vårt gemensamma blodomlopp, tills vi förlorar oss själva i dess gift. Jag stänger appen för tionde gången med en känsla av äckel. Jag är smittad, smutsig, sjuk. Inom mig sprider sig giftet och förlamar mig. Krig, våld, maktmissbruk, girighet. 

Det sista höstlövet faller och frosten griper tag i oss. Jag har inte rört mig tillräckligt och nu verkar kroppen inte längre minnas hur man gör. Jag har inte tänkt tillräckligt och nu är det bara tomt. Lösryckta tankar, minnen och intryck virvlar omkring därinne i min snöglob till huvud. Jag är gammal och snart spelar ingenting någon roll.

När slutet sveper in, går det oss obemärkt förbi. Vi är redan ihåliga fröskal, tagna av en isande vind, bortom all kamp. Vi förlorade. Vi misslyckades. Vi dog. 

Hur hamnade vi här, i tillvarons mörka hörn? Står vi inför det stora filtret, som oundvikligen skiljer oss från framtiden? Inte ett vägskäl, men en ändpunkt. Det fanns kanske ingen annan väg; denna oundviklighet har kanske alltid närmat sig. Vi har levt i det fria valets illusion hela tiden och historien har visat sig vara en labyrint där alla vägar tycks leda till samma punkt. Jag kunde gjort annorlunda och vägen kunde varit annorlunda, men målet är detsamma. Just den insikten är vad som befäster vårt öde. Mitt öde.

Inte ens de som förde oss hit hade kunnat göra annorlunda, det är ett oundvikligt resultat av den naturliga utvecklingen – en naturlag kanske. Någonting med termodynamik, entropi och ändlighet. Någonting inbyggt i verklighetens urverk, en spärr eller en oöverskridbar gräns. De som förde oss hit följde bara den bana urverket gav dem; allt var inbyggt från början. 

Människans historia kunde aldrig varit annorlunda. Vi skulle ha lärt oss tala förr eller senare, sen skriva och effektivisera vår omgivning tills vi själva blev dess största hot. Vi var arten som klev utanför vår plats i ordningen och redan när vi tog första steget på den vägen hade urverket börjat ticka. Allt som kom efter var oundvikligt – en logaritmisk ökning i komplexitet och ett filter som tillslut stoppar oss. 

Utanför vår verklighet, utanför vår bubbla, anar jag närvaron av en observatör som bevittnar hur ännu en art fastnar i filtret – kanske med besvikelse, kanske med likgiltighet. Universum är tyst och tomt och snart tystnar även vi. Undergången är nära och det finns inget vi kan göra för att nå frälsning. En oundviklighet närmar sig.

Jag går just nu en kurs på Berghs för att pigga upp mina Copywriting skills. En givande upplevelse hittills, med vettiga övningar och bra upplägg på föreläsningar och workshops.

Här är en av veckans skrivuppgifter:

8) Skriv en text där första ordet börjar på a och sista ordet slutar på ö. i morgon ska du skriva en text där första ordet börjar på b och sista ordet slutar på ä. I övermorgon: från c till å o.s.v.

Satt uppe alldeles för sent och jobbade och min vana trogen, läste jag inte instruktionerna så noga! Istället för ett kort stycke om dagen blev det en sammanhängande, om än lite märklig historia, där första meningen börjar på A och slutar på Ö, andra meningen börjar på B och slutar på Ä, sen C och Å, o.s.v. HELA ALFABETET IGENOM. 

Jag kom ur kurs, drev iväg, hittade tillbaka och insåg alldeles för sent attt jag misstolkat hela uppgiften. Nåja ganska nöjd med resultatet ändå:

Alf bodde ensam på en ö. Båtar på väg mot avlägsna äventyr passerade ofta på det stormiga havet, men inne i viken där Alf byggt sitt hus var det mestadels lä. Cirrusmoln svepte förnöjsamt över himlen som tidigare på morgonen varit helt grå. Det var långtråkigt i huset och Alf försökte jaga ledan på flykten med experimentell jazz.
Efter en stund – och mycket tack vare musiken – gled tankarna iväg till hans återkommande dröm om att fly. Fly från allt och alla; från ön, från världen, bara sticka iväg och leva livet till max. Genast steg hans livslust, han log, höjde volymen och började planera sin flykt, en sista show. Han såg sig om i rummet och begrundade sitt liv. Inget kunde stoppa honom nu. Ja, jävlar vad förvånade de skulle bli, han kunde nästan inte hålla sig för skratt.
Katten skulle han sakna förstås. Lite vemodigt skulle det bli att lämna huset också, men ska man leva livet till max måste man räkna med förluster. Man måste vara bestämd och smart, inte enfaldig som hans kusin, som var känd för sitt låga IQ.
När Alf kommit så långt i sina funderingar tog det plötsligt stopp. Om han bara kunde få lite ro. Planerna tycktes med ens sakna rim och reson. Quickfix i all ära, men att bara lämna allt skulle inte lösa hans problem. Riktigt så urtråkigt hade han ju inte, och fly, det lät lite drastiskt, det kunde han väl inte göra, inte sådär oplanerat i alla fall. Särskilt modig hade han aldrig varit och brukade i normala fall inte bete sig som en fullkomlig tok.
Teet hade blivit kallt och Alf gick ut och ner till sin lilla kaj. Ute på havet stävade båtarna förbi. Vågorna gav en segelbåt en tuff match. Weekendseglare som sökte äventyret och faran på det öppna havet, men som, hur fria de än kände sig, visste att de skulle sitta där på kontoret igen på måndag. Xantippa stod det skrivet med blåa bokstäver i båtens akter, vilket sägs vara namnet på Sokrates grälsjuka fru, ett stycke oanvändbar information som av någon anledning fastnat i huvudet på Alf.
Ynkligt att tro att han skulle kunna lämna allt bakom sig sådär, han var bara en drömmare, det kunde ju alla se. Zoomar man ut, blir bilden ännu tydligare; Alf skulle aldrig mer komma därifrån, han är en sån som dör ungefär där han blev född. Åren hade bara kommit och gått och Alf hade aldrig riktigt haft någon plan, han hade bara anpassat sin historia lite ad hoc. Även om han ibland kunde drömma och längta, var det alltid något som tog emot, som om han levde i en snöglob. Ön var hans värld och huset hans hem; så skulle det förbli tills han åter var jord och aska.

Lärdom? Ja, noggrannhet är viktigt – ibland. Men om man vill ta sig förbi den där första idén, kan det bli intressant om man misstolkar uppdraget en aning. Så länge man är villig att komma tillbaka till kunden med något fantastiskt som de inte bett om.

För övrigt tycker jag att Mikael Roséns bok, som är obligatorisk kurslitteratur, är givande och konkret, med många bra exempel som fortfarande känns relevanta.

Jag har jobbat med Motion Design i tjugo år och har under den tiden varit med om dess uppgång och fall. Idag är rollen borta från många produktioner och framtiden ser osäker ut. 

Jag började jobba med Photoshop ungefär när version 5.0 släpptes i slutet på 90-talet. Jag lärde mig AfterEffects något senare, kring 2003-2004, då i version 6.0. Sedan dess har jag gått igenom mer än ett par versioner. Jag har jobbat med små konstnärliga projekt, med vilda start-ups, på TV-bolag och på stora byråer med stora projekt för globala kunder, som Volvo, Skanska, Scania, Atlas Copco, AstraZeneca, Electrolux, Husqvarna, mfl. Mina arbetsmetoder, verktyg och tekniska förutsättningar har hela tiden blivit bättre, likaså har kundernas förväntningar blivit högre.

Efterfrågan på motion graphics har inte minskat, men tiden det tar att producera har minskat.

Redan innan jag gick på Hyper Island, 2008-2010 jobbade jag med formgivning, först som konstnärsassistent och scenograf, sedan som grafisk formgivare på TV. Det var en perfekt kombination av bild, musik och berättande, som täckte in mina intressen bra. Motion Design var inte ens ett begrepp då, i alla fall inte i Sverige. På TV kallades det grafiker, vilket kanske är korrekt, men som ändå mest låter som något som har med blytyper, etsningar eller träsnitt att göra. När jag gjorde min praktik på B-Reel 2010, kallades det Motion Graphics Designer, eller Motion Designer, men ofta gjorde vi mycket annat postproduktionsarbete också, som compositing, animation, vfx och andra mer specifika arbetsuppgifter.

De senaste åren har något hänt i branschen, eller snarare förutsättningarna för motion designers har förändrats. Nej, jag menar inte AI, vilket är nästa stora disruptor, och inte bara för oss som jobbar med motion design, jag menar något som kommit smygande och som gjort mitt jobb både enklare och svårare.

I takt med bättre hårdvara, enklare gränssnittt och ett växande community med tutorials, presets och plug-ins, blev motion design mer tillgängligt. Med allt fler förfrågningar från kunder om rörliga logotyper och mer avancerade animationer och grafik utvecklades motion designerns roll snabbt. 

I början på 10-talet var vi på B-Reel verkligen i framkant och tänjde hela tiden på gränserna. Jag jobbade med ett stort lanseringsprojekt för glassen Magnum Gold åt Lowe Brindfors. Vi byggde en sajt tillsammans med ILP, där man kunde ladda upp ett foto på sig själv och skapa en interaktiv heist-film där det såg ut som om man själv spelade mot Benicio del Toro. Kampanjen var lyckad och vi bröt ny mark, både tekniskt och i fråga om storlek på projekt.

Två- tre år senare började mina söner göra roliga videoklipp med hjälp av appar där man kunde sätta in sitt ansikte i olika filmklipp och lägg på olika ljudspår och texter. Det var visserligen bara skoj-appar för barn, men jag förstod direkt hur svårt det skulle bli att fortsätta bryta ny mark på det sättet vi gjort på B-Reel.

Efterfrågan på motion graphics har inte minskat, men tiden det tar att producera har minskat med hjälp av halvfärdiga lösningar och enklare produktionsmetoder. Det finns fortfarande mycket att göra för specialisterna inom 3D, avancerad vfx och compositing, men merparten av det jag gjort under mina tjugo år i branschen; namnskyltar, vinjetter, bildspel, textanimationer och infografik görs idag av redigerare eller innehållsproducenter. Professionella motion graphics presets finns idag inbyggt i även de simplaste redigeringsprogrammen och apparna, (som tio-åringar ibland hanterar mycket bättre än vad jag gör).

Yrket, så som det såg ut tidigare, är i stort sett borta och det är lätt att bli bitter och drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden, när vi hyllades som digitala magiker och var efterfrågade överallt.

Idag är det svårt att få jobb som renodlad motion designer. Behov har förändrats, andra roller har tagit över våra uppgifter och många kunder tillgodoser sina komunikationsbehov själva med en hyfsad iPhone och ett par appar.

Jag har inte fokuserat på att bli en smal expert som sitter i prostproduktions-pipeline och gör en enda sak, som colorister, ljussättare, animatörer eller rendarare gör. Min drivkraft har alltid varit densamma, att designa och skapa något som kan kommunicera en tanke eller ett budskap, oavsett om det är en poster, en sång, en film, en animation, ett spel eller en text. Tekniken har alltid varit underordnad och föränderlig. 

Magnum-kampanjen jag jobbade med på B-Reel byggde på ActionScript och Flash, som inte ens existerar längre. Många av de tekniker jag utvecklat under åren är fullkomligt överflödiga idag. Men behovet av genomtänkt design och intresseväckande kommunikation kommer alltid existera.

En bra berättelse är alltid en bra berättelse, den blir aldrig överflödig.

Och hur var det då med AI?

Jag har tagit upp det i tidigare inlägg, men eftersom utvecklingen går så snabbt har jag inga förutsägelser att komma med, förutom att: generativ AI och LLM:er kommer förändra hur vi jobbar, hur samhället fungerar och hur vi definierar arbete.

En övning i att skriva fritt och följa ett sorts naturligt flöde. Om alltings föränderlighet, om liv död och återfödelse. Var vattnet!

Vätskan ringlar över marken, den torra skorpan. Med ett pysande ljud försvinner den ner i dammet. Fint pulver kapslar in dropparna. Ytspänning. Partikelmagi. Gräsrötter hotar att suga upp och därigenom omvandla vattnets inneboende kemiska energi för att utnyttja den i sina egna biologiska fabriker. Men vattnet vill vara fritt, sträva nedåt, falla, rinna, strömma, forsa, ständigt nedåt. 

Dammet far med långväga, men sanden stannar så fort farten blir för låg. Vattnets bubblande, gurglande röst är ännu ett spädbarns ljusa och ostrukturerade obegripligheter. 

Gaser löses upp i vattnet; så gör även salter och metaller. Vattnet bär på hemligheter, så fort upplösningen är gjord och partiklarna övergått från att vara sig själva till att bli en del av vattnet är de bortglömda. De är vatten, inget annat. De ansluter sig till den eviga kampen att nå lägre höjd.

Droppar studsar vällustigt mot den blanka stenen, som som i sin tur betalar för behandlingen med partiklar, tagna från sin egen kropp. Ett dike som långsamt blir djupare vid varje regn, för vattnet, med alla sina nyfunna partiklar vidare neråt. Den blanka stenen mister fotfästet i den eroderande sanden och glider hjälplöst ned i diket där den poleras av sand som virvlar fram under vattnets obönhörliga strävan.

Diket passerar en stig; en smal och obeslutsam stig, upptrampad av vilda djur. Stigen och diket slår följe en bit, men då stigen snart vill ge sig av uppåt kullarna och vattnet ständigt strävar nedåt, tvingas de skilja sig åt. 

Mossor och lavar har koloniserat mineralet som vattnet rinner över. Där sker någon form av ömsesidigt utbyte. Döda löv följer med vattnet och fastnar på stenar och klippor. Mer organiska substanser följer efter och fastnar de med. En kvist, ett orange blomblad. Mer sand och damm och jord tills en liten fördämning tillfälligt hindrar vattnets strävan. Där slår livet rot och vattnets väg tar en omväg och flödar vidare nerför klippor och hällar.

Diket går rakt. Ett odlat fält marscherar förbi; en vajande monokultur i all sin prakt. Vattnet rinner lugnt och tar med sig onyttjade fosfater och nitriter, göder ogräsen som växer sig starka och gröna i monokulturens utkanter. Här råder helt andra regler än på åkern och en konstnärlig frihet blommar. 

Insekter, groddjur, maskar och sniglar kallar vattnet sitt hem och allteftersom diket breder ut sig till en å följer även andra djur efter. De dricker, finner föda, tvättar sig. Livsdugliga och tänkande varelser som litar på att vattnet skall skänka dem liv.

Ån tar sig oförfärat fram mellan vassa klippor och hotande trädstammar. Det porlar och virvlar. Vattnet dansar över stenarna och söker sig mot de djupaste hålen och de brantaste klipporna. Det smattrar som ett skyfall och mossor och bräken täcks av fina vattendroppar som en dimma. 

När ån kommer ut på ett gärde byter den skepnad på nytt. Den ringlar sig fram vällustigt och brer ut sig. Vattnet stannar upp låter partiklar av mineraler och gödning sjunka till botten. Längs åns stränder slår kraftigt gräs och säv rot. En törstig björk doppar rötterna i det våta. Träden och växterna strävar i motsatt riktning mot vattnet. Björken dras till ljuset, medan vattnet dras till djupet. 

Ån vet ingenting om havet än. Havets salta och blågrå oändlighet är ännu inte en dröm. Vattnet gör vad det gör för ifall det skulle göra något annat skulle det inte längre vara vatten. Vinterns is är bara tillfälligtvis uppehållen i sin eviga strävan. Kretsloppet kan hejdas ett ögonblick, men aldrig stoppas.

Vattnet finner alltid den lägsta punkten och där samlas åar från alla håll och bildar en gemensam kropp. En sjö. Ett tillfälligt härbärge på vägen, en lugn stund då olika vattendrag kan utbyta beståndsdelar i lugn och ro. Den spegelblanka ytan krusas här och där av en insekt eller en fisk. Vatten är liv.

En sjö kan stiga och breda ut sig tills den finner sitt utlopp, då ger den sig av som bäck mellan trädstammar och klippor. Den hämtar fart då dess bana är smal och brant, den saktar ner då marken planar ut. Bäcken är alltid densamma, men den förändras när den så behöver. Anpassningsförmågan är implicit och kräver ingen uppoffring. 

Bäcken rör sig fram genom bebyggda områden. Den tar emot smuts från gatorna. Nya partiklar av sot, plast och salt. Det finns mer liv här, men också mer slitage. Ibland tvingas bäcken byta riktning. Betongen fångar den och leder den framåt, förbi hus och bebyggelse ner i rör, under vägar och vidare ut i diken och kanaler.

Livet i vattnet är skiftande och har skapat sitt eget system för att kunna frodas på bästa möjliga sätt. Det vilda vattnet på sin eviga flykt mot havet och sitt eget upplösande är bara en obemärkt detalj i det bebyggda samhället. En liten värld i en större värld.

Vattnet smutsas ner, partiklar sjunker till botten och fett ligger kvar som en skimrande hinna på ytan. Men gruset fångar till slut in partiklarna och sjögräset absorberar de glänsande fläckarna. En renande kraft håller vattnet vid liv, men livet är skört. 

Vattnet som en gång fallit som regn över avlägsna platser, som gett liv till växter och djur och som ständigt strävat nedåt inför sitt oundvikliga möte med havet är inte längre ett obetydligt vattendrag. En flod brer ut sig över dalgångens botten. Den slingrar sig fram i djärva krumbukter och skär så småningom ett djupt sår i jordskorpan.

Flodens kraft i sitt råa ursprung är otämjd, ofördämd och fri. Den flyter förbi skogar och samhällen, för med sig partiklar och liv i olika former. Floden är helig, floden är en farled, floden är en livsnerv och en källa. Barn badar vid dess stränder, båtar strävar uppströms med last och passagerare. Det lever runt floden och floden är liv.

Som barriär är floden ibland en gräns. Ibland är den en bro. Ibland är den ett hinder, ibland en kär vän. Dess melodi förändras och fördjupas. I dess vatten sköljs det smutsiga bort. Floden är ett badrum, en begravningsplats och en kökskran. I flodens virvlar kan man glömma vem man är. 

Stränderna glider långsamt ifrån varandra, likt älskande som åldras. Avgrunden dem emellan blir allt svårare att överbrygga. Den värld som frodas och lever på den ena stranden blir alltmer avskiljd från den värld som levs på den andra. Att korsa floden är att lämna ett liv för att uppta ett annat,

När den åldrande floden närmar sig havet blir den djup och salt. Arter som egentligen kräver sältan tar sig in i flodmynningen på jakt efter föda. Mötet mellan det söta och det salta skapar något nytt. Men här upphör vattendragets strävan att nå lägre terräng. Här upphör floden att vara flod. Här slutar vattnets resa för att med hjälp av konvektions- och evaporationskrafterna åter stiga till väders för att på nytt inleda sin färd som ett stilla regn över bergen i fjärran.

Kanske den viktigaste frågan att besvara för alla som skriver. Varför utsätter jag mig för det här? Vad driver mig? 

När jag var yngre funderade jag inte så mycket på varför, jag visste bara att jag ville. Men när jag tänker tillbaka, kan jag ändå skönja ett mönster. Det jag skrev var oftast inspirerat av något jag läst eller sett på film eller TV. Jag minns att jag ofta fantiserade ihop ett bättre slut på en film, eller en fortsättning på en favoritbok. Ja, det gör jag ju fortfarande. Så där är halva svaret, jag skriver för att få njuta av de historier jag alltid sökt efter.

Dessvärre har jag också fått för mig att jag har något att säga – att min röst bör höras därute. Jag tror att jag spelar roll. Ligger det inte en osympatisk självgodhet, eller arrogans bakom den drivkraften? Är det inte förmätet av mig att tro att lilla jag skulle ha något att komma med och att jag skulle kunna säga något som inte redan sagts? Kanske. Men vad fan ska jag annars göra med alla dessa orealiserade idéer, som kämpar för att ta sig ut? 

Så, vem har rätt att skriva eller berätta sin historia? Vems röst är viktig? Alla har något att säga, alla har sina historier och sina sätt att tolka världen. Det handlar kanske mest om hur väl man berättar sin historia.

Hur jag använder generativ AI utan att förlora min kreativitet och varför vi måste våga ta kommandot över den kreativa processen.

Jag har jobbat intensivt med ChatGPT på olika sätt sedan strax innan ChatGPT-3 lanserades. Jag har testat en mängd strategier för att få fram det jag vill ha. Under tiden har AI:n blivit betydligt bättre på nästan allt. Som sökverktyg – vilket de flesta antagligen använder AI till – har det sina begränsningar, men även enorma möjligheter. Själv har jag fokuserat på idégenerering och att strukturera tankar och koncept.

Efterhand har ChatGPT det blivit ett mellanting mellan verktyg och medarbetare för mig. Jag kan be om en kort analys av en text jag skrivit eller ett ämne jag vill utforska. Analysen är klar på ingen tid alls, och jag kan gå vidare och borra mig djupare in i ämnet. Efter en längre diskussion med ChatGPT ber jag ofta om en sammanfattning av vad vi diskuterat. Ibland klipper jag ut den texten och redigerar om den till en synopsis eller ett ramverk för vidare utforskning. Sedan matar jag in min redigerade text igen och ber om en ny analys. Den processen ger mig ständigt nya infallsvinklar och idéer.

Att använda AI för att arbeta med idéer, koncept och text känns logiskt och effektivt för mig.

För mig är det här bollandet fram och tillbaka extremt tillfredsställande. Det är som att ha ett team av experter som ger input om allt jag behöver hjälp med, organiserar och analyserar allt in i minsta detalj och på ett ögonblick. Jag kastar ut en fråga, ett påstående eller en idé och får tillbaka mängder av infall, kommentarer och nya perspektiv. Genom att pressa ChatGPT att vara mer kritisk eller resonera på ett specifikt sätt kan jag forma och tweaka processen tills jag är nöjd.

Vi kan självklart inte stoppa AI-utvecklingen – det tåget gick för länge sedan. Teknologin finns och utvecklas snabbare än någon tidigare teknik. Många jag pratat med är uppgivna och oroade för att AI ska ta deras jobb. Och ja, många jobb kommer att försvinna – det har redan börjat ske. Jag har ju precis medgett att jag ser ChatGPT som en hel avdelning av research-experter och assistenter.

Att använda AI för att arbeta med idéer, koncept och text känns logiskt och effektivt för mig. Jag får fortsätta vara kreativ och känner att jag kontrollerar processen. Men som grafisk designer, med en konstnärlig utbildning i botten, känner jag annorlunda när det kommer till bildgenerering. Idag svämmar marknaden över av AI-genererade bilder som är tekniskt imponerande men ofta fullständigt själlösa.

Vi kan dock påverka processen, på samma sätt som jag gör med text. Om vi är tillräckligt kritiska och skarpa i våra metoder kan vi, mitt i denna tsunami av lättgennererat innehåll hitta något att fånga upp och förädla. Men då krävs kunskap, erfarenhet och ett tränat öga. Ett otränat öga ser bara vad AI skapar; ett tränat öga ser vad som saknas. Det är inte tekniken som avgör vad som är bra design – det är vi. Om automatisering hotar att kväva det kreativa arbetet blir vår förmåga att vara kritiska och skarpa ännu viktigare.

När jag skriver detta, väntar vi fortfarande på bättre verktyg för rörliga AI-genereringar och mer intuitiva designverktyg. Jag vill ha den kreativa dialogen fram och tillbaka även när jag skapar bilder, rörliga medier och musik. Jag vill ha sista ordet och behålla min vision och skaparglädje. Om AI tar över allt det roliga och lämnar oss med de tråkiga uppgifterna vore det en tragisk utveckling.