Jag har skrivit berättelser hela mitt liv, men aldrig riktigt vågat dela dem med någon. Jag har inte vågat lita på att mina texter duger, att jag inte är tillräckligt bra, eller intressant, eller underhållande. Ofta har jag kastat bort mina texter, eller gömt undan dem. Ett tvärsäkert sätt att slippa bli bedömd. Men nu sitter jag här i alla fall och ska skriva något som kanske inte duger och riskera att bli bedömd.
Att duga som man är, har aldrig funkat för mig. Jag har nog aldrig känt det. Om jag duger i något avseende, så är det för att jag har gjort en prestation som duger. Inom psykologin skiljer man på självförtroende och självkänsla just enligt den principen. När vi presterar och lyckas med något, stärker vi självförtroendet och om vi, genom livet, ofta lyckas med sådant som är svårt och som kräver något av oss blir vi allt säkrare på att vi klarar av saker – vi bygger upp ett förtroende för oss själva. Om vi dessutom lär oss att vi inte alltid kan lyckas och att det inte betyder något annat än att vi får försöka igen och se om vi lärt oss något av misslyckandet.
Så när vi har förtroende för oss själva, känner oss trygga och lär oss att hantera våra misslyckanden, får vi en god självkänsla. Vi duger, vi har ett värde som inte enbart hänger ihop med vad vi presterar. Om vi däremot inte lyckas bygga upp en positiv självkänsla utan är kvar i den prestationsbaserade kampen för att lyckas kommer vi inte bara bli väldigt tävlingsinriktade och beroende av att hela tiden visa oss duktiga, vi blir även oerhört känsliga för kritik.
Jag är oerhört känslig för kritik och det har påverkat alldeles för många delar av mitt liv, mer än vad jag orkar gå in på här. Jag har satt upp höga planer, förväntat mig perfekt resultat och blivit förkrossande besviken när det inte blivit som jag tänkt. I allt från relationer och familjeliv, till jobb och fritidsintressen har rädslan för kritik och misslyckande hållit mig tillbaka. Jag har inte vågat satsa helhjärtat och skapat, mer eller mindre trovärdiga ursäkter för att slingra mig ur situationer som känts för utmanande.
Därför är det extra svårt för mig att sticka ut näsan på det här viset. Jag har startat löjligt många bloggar och konton i sociala medier, med ambitionen att hitta likasinnade, att nå ut med något jag tycker är viktigt och att få bekräftelse på något sätt. Men ganska snabbt har jag börjat höra en kritisk röst inom mig som, med entonig stämma konstaterar att mina inlägg inte är bra, att de är banala, töntiga, tråkiga eller juvenila. Den här inre kritikern har följt mitt varje steg genom livet och med en överbeskyddande moders frenetiska kontrollbehov, sett till att jag aldrig slappnar av och litar på mig själv och fixat så att jag slipper göra mig till åtlöje. Jag har därför fått en negativ självbild som hindrar mig från att lyckas.
Men nu har jag skrivit en bok och vågat skicka ut den till förlag, med en hagelskur av refuseringar som resultat. Hur överlevde jag det blodbadet? Med rätt målsättning. Målsättningen, när jag bestämde mig för att skriva klart och skicka ut mitt manus, var inte att få Augustpriset eller att bli accepterad av litteratureliten, jag ville bara bli färdig. Berättelsen har bott som en parasit i mitt huvud i över tio år och jag var rädd att den skulle bli kvar där för alltid, så jag anlitade en lektör, som likt en excorsist, började driva ut texten ur min hjärna.
Manuset genomgick stora förändringar och blev tillslut så pass läsbart att jag inte längre skämdes om någon fick läsa det. Förlagen var som sagt inte intresserade, vilket inte är ett omdöme i sig, något jag fortfarande måste påminna mig själv om. En refusering är ett ickebesked, såtillvida att det inte var intressant nog för utgivning just då av just det förlaget. Chansen att mitt manus skulle kunna vara ett oupptäckt mästerverk, är dock mycket liten. Jag har skrivit så bra jag kan och försöker återgå till det verkliga målet – att driva ut parasiten.
Nu är manuset antaget enligt ett medfinansieringsavtal (ett ämne jag ska återkomma till senare) och kommer ut i bokhandlar och digitala plattformar i oktober. Förlagets redaktör har satt sin vassa rödpenna i min berättelse och efter midsommar någon gång kommer jag få det tillbaka för en sista omarbetning.
Att sätta rätt mål och förväntningar har varit avgörande för mig längs hela det här projektets utveckling och genom att sedan hålla mig till en realistisk och genomförbar plan har jag inte bara lyckats slutföra en roman, jag har lärt mig saker jag kan använda i andra situationer. Den värsta kritikern vi någonsin kommer möta är vår inre kritiker och det enda sättet att inte låta sig bli blockerad och tappa tron på sig själv inför denna kritiker är att avväpna den, att inte lyssna på den, att våga dela med sig, att våga vara sårbar och att riskera ett misslyckande. Jo, ordet misslyckande blir lite olyckligt här. Jag försöker fortfarande komma underfund med hur jag ska bli av med mitt bekräftelsebehov och sluta koppla mitt egenvärde till vad jag presterar. Jag är trots allt inte min bok, även om den levt i mig under så lång tid, kritik riktad mot min bok är inte kritik riktad mot min person, bara mot min förmåga att skriva just den här romanen. Nästa bok kommer bli lättare att slutföra och förhoppningsvis ännu bättre än den här.
