Martin Bergén

I väntan på kollapsen – en postapokalyptisk blogg

Hem

Fler inlägg

Äldre inlägg

  • Motion designerns död

    , ,

    Jag har jobbat med Motion Design i tjugo år och har under den tiden varit med om dess uppgång och fall. Idag är rollen borta från många produktioner och framtiden ser osäker ut. 

    Jag började jobba med Photoshop ungefär när version 5.0 släpptes i slutet på 90-talet. Jag lärde mig AfterEffects något senare, kring 2003-2004, då i version 6.0. Sedan dess har jag gått igenom mer än ett par versioner. Jag har jobbat med små konstnärliga projekt, med vilda start-ups, på TV-bolag och på stora byråer med stora projekt för globala kunder, som Volvo, Skanska, Scania, Atlas Copco, AstraZeneca, Electrolux, Husqvarna, mfl. Mina arbetsmetoder, verktyg och tekniska förutsättningar har hela tiden blivit bättre, likaså har kundernas förväntningar blivit högre.

    Efterfrågan på motion graphics har inte minskat, men tiden det tar att producera har minskat.

    Redan innan jag gick på Hyper Island, 2008-2010 jobbade jag med formgivning, först som konstnärsassistent och scenograf, sedan som grafisk formgivare på TV. Det var en perfekt kombination av bild, musik och berättande, som täckte in mina intressen bra. Motion Design var inte ens ett begrepp då, i alla fall inte i Sverige. På TV kallades det grafiker, vilket kanske är korrekt, men som ändå mest låter som något som har med blytyper, etsningar eller träsnitt att göra. När jag gjorde min praktik på B-Reel 2010, kallades det Motion Graphics Designer, eller Motion Designer, men ofta gjorde vi mycket annat postproduktionsarbete också, som compositing, animation, vfx och andra mer specifika arbetsuppgifter.

    De senaste åren har något hänt i branschen, eller snarare förutsättningarna för motion designers har förändrats. Nej, jag menar inte AI, vilket är nästa stora disruptor, och inte bara för oss som jobbar med motion design, jag menar något som kommit smygande och som gjort mitt jobb både enklare och svårare.

    I takt med bättre hårdvara, enklare gränssnittt och ett växande community med tutorials, presets och plug-ins, blev motion design mer tillgängligt. Med allt fler förfrågningar från kunder om rörliga logotyper och mer avancerade animationer och grafik utvecklades motion designerns roll snabbt. 

    I början på 10-talet var vi på B-Reel verkligen i framkant och tänjde hela tiden på gränserna. Jag jobbade med ett stort lanseringsprojekt för glassen Magnum Gold åt Lowe Brindfors. Vi byggde en sajt tillsammans med ILP, där man kunde ladda upp ett foto på sig själv och skapa en interaktiv heist-film där det såg ut som om man själv spelade mot Benicio del Toro. Kampanjen var lyckad och vi bröt ny mark, både tekniskt och i fråga om storlek på projekt.

    Två- tre år senare började mina söner göra roliga videoklipp med hjälp av appar där man kunde sätta in sitt ansikte i olika filmklipp och lägg på olika ljudspår och texter. Det var visserligen bara skoj-appar för barn, men jag förstod direkt hur svårt det skulle bli att fortsätta bryta ny mark på det sättet vi gjort på B-Reel.

    Efterfrågan på motion graphics har inte minskat, men tiden det tar att producera har minskat med hjälp av halvfärdiga lösningar och enklare produktionsmetoder. Det finns fortfarande mycket att göra för specialisterna inom 3D, avancerad vfx och compositing, men merparten av det jag gjort under mina tjugo år i branschen; namnskyltar, vinjetter, bildspel, textanimationer och infografik görs idag av redigerare eller innehållsproducenter. Professionella motion graphics presets finns idag inbyggt i även de simplaste redigeringsprogrammen och apparna, (som tio-åringar ibland hanterar mycket bättre än vad jag gör).

    Yrket, så som det såg ut tidigare, är i stort sett borta och det är lätt att bli bitter och drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden, när vi hyllades som digitala magiker och var efterfrågade överallt.

    Idag är det svårt att få jobb som renodlad motion designer. Behov har förändrats, andra roller har tagit över våra uppgifter och många kunder tillgodoser sina komunikationsbehov själva med en hyfsad iPhone och ett par appar.

    Jag har inte fokuserat på att bli en smal expert som sitter i prostproduktions-pipeline och gör en enda sak, som colorister, ljussättare, animatörer eller rendarare gör. Min drivkraft har alltid varit densamma, att designa och skapa något som kan kommunicera en tanke eller ett budskap, oavsett om det är en poster, en sång, en film, en animation, ett spel eller en text. Tekniken har alltid varit underordnad och föränderlig. 

    Magnum-kampanjen jag jobbade med på B-Reel byggde på ActionScript och Flash, som inte ens existerar längre. Många av de tekniker jag utvecklat under åren är fullkomligt överflödiga idag. Men behovet av genomtänkt design och intresseväckande kommunikation kommer alltid existera.

    En bra berättelse är alltid en bra berättelse, den blir aldrig överflödig.

    Och hur var det då med AI?

    Jag har tagit upp det i tidigare inlägg, men eftersom utvecklingen går så snabbt har jag inga förutsägelser att komma med, förutom att: generativ AI och LLM:er kommer förändra hur vi jobbar, hur samhället fungerar och hur vi definierar arbete.

    Senaste inläggen

  • Floden – en meditation

    ,

    En övning i att skriva fritt och följa ett sorts naturligt flöde. Om alltings föränderlighet, om liv död och återfödelse. Var vattnet!

    Vätskan ringlar över marken, den torra skorpan. Med ett pysande ljud försvinner den ner i dammet. Fint pulver kapslar in dropparna. Ytspänning. Partikelmagi. Gräsrötter hotar att suga upp och därigenom omvandla vattnets inneboende kemiska energi för att utnyttja den i sina egna biologiska fabriker. Men vattnet vill vara fritt, sträva nedåt, falla, rinna, strömma, forsa, ständigt nedåt. 

    Dammet far med långväga, men sanden stannar så fort farten blir för låg. Vattnets bubblande, gurglande röst är ännu ett spädbarns ljusa och ostrukturerade obegripligheter. 

    Gaser löses upp i vattnet; så gör även salter och metaller. Vattnet bär på hemligheter, så fort upplösningen är gjord och partiklarna övergått från att vara sig själva till att bli en del av vattnet är de bortglömda. De är vatten, inget annat. De ansluter sig till den eviga kampen att nå lägre höjd.

    Droppar studsar vällustigt mot den blanka stenen, som som i sin tur betalar för behandlingen med partiklar, tagna från sin egen kropp. Ett dike som långsamt blir djupare vid varje regn, för vattnet, med alla sina nyfunna partiklar vidare neråt. Den blanka stenen mister fotfästet i den eroderande sanden och glider hjälplöst ned i diket där den poleras av sand som virvlar fram under vattnets obönhörliga strävan.

    Diket passerar en stig; en smal och obeslutsam stig, upptrampad av vilda djur. Stigen och diket slår följe en bit, men då stigen snart vill ge sig av uppåt kullarna och vattnet ständigt strävar nedåt, tvingas de skilja sig åt. 

    Mossor och lavar har koloniserat mineralet som vattnet rinner över. Där sker någon form av ömsesidigt utbyte. Döda löv följer med vattnet och fastnar på stenar och klippor. Mer organiska substanser följer efter och fastnar de med. En kvist, ett orange blomblad. Mer sand och damm och jord tills en liten fördämning tillfälligt hindrar vattnets strävan. Där slår livet rot och vattnets väg tar en omväg och flödar vidare nerför klippor och hällar.

    Diket går rakt. Ett odlat fält marscherar förbi; en vajande monokultur i all sin prakt. Vattnet rinner lugnt och tar med sig onyttjade fosfater och nitriter, göder ogräsen som växer sig starka och gröna i monokulturens utkanter. Här råder helt andra regler än på åkern och en konstnärlig frihet blommar. 

    Insekter, groddjur, maskar och sniglar kallar vattnet sitt hem och allteftersom diket breder ut sig till en å följer även andra djur efter. De dricker, finner föda, tvättar sig. Livsdugliga och tänkande varelser som litar på att vattnet skall skänka dem liv.

    Ån tar sig oförfärat fram mellan vassa klippor och hotande trädstammar. Det porlar och virvlar. Vattnet dansar över stenarna och söker sig mot de djupaste hålen och de brantaste klipporna. Det smattrar som ett skyfall och mossor och bräken täcks av fina vattendroppar som en dimma. 

    När ån kommer ut på ett gärde byter den skepnad på nytt. Den ringlar sig fram vällustigt och brer ut sig. Vattnet stannar upp låter partiklar av mineraler och gödning sjunka till botten. Längs åns stränder slår kraftigt gräs och säv rot. En törstig björk doppar rötterna i det våta. Träden och växterna strävar i motsatt riktning mot vattnet. Björken dras till ljuset, medan vattnet dras till djupet. 

    Ån vet ingenting om havet än. Havets salta och blågrå oändlighet är ännu inte en dröm. Vattnet gör vad det gör för ifall det skulle göra något annat skulle det inte längre vara vatten. Vinterns is är bara tillfälligtvis uppehållen i sin eviga strävan. Kretsloppet kan hejdas ett ögonblick, men aldrig stoppas.

    Vattnet finner alltid den lägsta punkten och där samlas åar från alla håll och bildar en gemensam kropp. En sjö. Ett tillfälligt härbärge på vägen, en lugn stund då olika vattendrag kan utbyta beståndsdelar i lugn och ro. Den spegelblanka ytan krusas här och där av en insekt eller en fisk. Vatten är liv.

    En sjö kan stiga och breda ut sig tills den finner sitt utlopp, då ger den sig av som bäck mellan trädstammar och klippor. Den hämtar fart då dess bana är smal och brant, den saktar ner då marken planar ut. Bäcken är alltid densamma, men den förändras när den så behöver. Anpassningsförmågan är implicit och kräver ingen uppoffring. 

    Bäcken rör sig fram genom bebyggda områden. Den tar emot smuts från gatorna. Nya partiklar av sot, plast och salt. Det finns mer liv här, men också mer slitage. Ibland tvingas bäcken byta riktning. Betongen fångar den och leder den framåt, förbi hus och bebyggelse ner i rör, under vägar och vidare ut i diken och kanaler.

    Livet i vattnet är skiftande och har skapat sitt eget system för att kunna frodas på bästa möjliga sätt. Det vilda vattnet på sin eviga flykt mot havet och sitt eget upplösande är bara en obemärkt detalj i det bebyggda samhället. En liten värld i en större värld.

    Vattnet smutsas ner, partiklar sjunker till botten och fett ligger kvar som en skimrande hinna på ytan. Men gruset fångar till slut in partiklarna och sjögräset absorberar de glänsande fläckarna. En renande kraft håller vattnet vid liv, men livet är skört. 

    Vattnet som en gång fallit som regn över avlägsna platser, som gett liv till växter och djur och som ständigt strävat nedåt inför sitt oundvikliga möte med havet är inte längre ett obetydligt vattendrag. En flod brer ut sig över dalgångens botten. Den slingrar sig fram i djärva krumbukter och skär så småningom ett djupt sår i jordskorpan.

    Flodens kraft i sitt råa ursprung är otämjd, ofördämd och fri. Den flyter förbi skogar och samhällen, för med sig partiklar och liv i olika former. Floden är helig, floden är en farled, floden är en livsnerv och en källa. Barn badar vid dess stränder, båtar strävar uppströms med last och passagerare. Det lever runt floden och floden är liv.

    Som barriär är floden ibland en gräns. Ibland är den en bro. Ibland är den ett hinder, ibland en kär vän. Dess melodi förändras och fördjupas. I dess vatten sköljs det smutsiga bort. Floden är ett badrum, en begravningsplats och en kökskran. I flodens virvlar kan man glömma vem man är. 

    Stränderna glider långsamt ifrån varandra, likt älskande som åldras. Avgrunden dem emellan blir allt svårare att överbrygga. Den värld som frodas och lever på den ena stranden blir alltmer avskiljd från den värld som levs på den andra. Att korsa floden är att lämna ett liv för att uppta ett annat,

    När den åldrande floden närmar sig havet blir den djup och salt. Arter som egentligen kräver sältan tar sig in i flodmynningen på jakt efter föda. Mötet mellan det söta och det salta skapar något nytt. Men här upphör vattendragets strävan att nå lägre terräng. Här upphör floden att vara flod. Här slutar vattnets resa för att med hjälp av konvektions- och evaporationskrafterna åter stiga till väders för att på nytt inleda sin färd som ett stilla regn över bergen i fjärran.

    Senaste inläggen

  • Varför skriva?

    , ,

    Kanske den viktigaste frågan att besvara för alla som skriver. Varför utsätter jag mig för det här? Vad driver mig? 

    När jag var yngre funderade jag inte så mycket på varför, jag visste bara att jag ville. Men när jag tänker tillbaka, kan jag ändå skönja ett mönster. Det jag skrev var oftast inspirerat av något jag läst eller sett på film eller TV. Jag minns att jag ofta fantiserade ihop ett bättre slut på en film, eller en fortsättning på en favoritbok. Ja, det gör jag ju fortfarande. Så där är halva svaret, jag skriver för att få njuta av de historier jag alltid sökt efter.

    Dessvärre har jag också fått för mig att jag har något att säga – att min röst bör höras därute. Jag tror att jag spelar roll. Ligger det inte en osympatisk självgodhet, eller arrogans bakom den drivkraften? Är det inte förmätet av mig att tro att lilla jag skulle ha något att komma med och att jag skulle kunna säga något som inte redan sagts? Kanske. Men vad fan ska jag annars göra med alla dessa orealiserade idéer, som kämpar för att ta sig ut? 

    Så, vem har rätt att skriva eller berätta sin historia? Vems röst är viktig? Alla har något att säga, alla har sina historier och sina sätt att tolka världen. Det handlar kanske mest om hur väl man berättar sin historia.

    Senaste inläggen

  • AI ska inte få sista ordet

    , ,

    Hur jag använder generativ AI utan att förlora min kreativitet och varför vi måste våga ta kommandot över den kreativa processen.

    Jag har jobbat intensivt med ChatGPT på olika sätt sedan strax innan ChatGPT-3 lanserades. Jag har testat en mängd strategier för att få fram det jag vill ha. Under tiden har AI:n blivit betydligt bättre på nästan allt. Som sökverktyg – vilket de flesta antagligen använder AI till – har det sina begränsningar, men även enorma möjligheter. Själv har jag fokuserat på idégenerering och att strukturera tankar och koncept.

    Efterhand har ChatGPT det blivit ett mellanting mellan verktyg och medarbetare för mig. Jag kan be om en kort analys av en text jag skrivit eller ett ämne jag vill utforska. Analysen är klar på ingen tid alls, och jag kan gå vidare och borra mig djupare in i ämnet. Efter en längre diskussion med ChatGPT ber jag ofta om en sammanfattning av vad vi diskuterat. Ibland klipper jag ut den texten och redigerar om den till en synopsis eller ett ramverk för vidare utforskning. Sedan matar jag in min redigerade text igen och ber om en ny analys. Den processen ger mig ständigt nya infallsvinklar och idéer.

    Att använda AI för att arbeta med idéer, koncept och text känns logiskt och effektivt för mig.

    För mig är det här bollandet fram och tillbaka extremt tillfredsställande. Det är som att ha ett team av experter som ger input om allt jag behöver hjälp med, organiserar och analyserar allt in i minsta detalj och på ett ögonblick. Jag kastar ut en fråga, ett påstående eller en idé och får tillbaka mängder av infall, kommentarer och nya perspektiv. Genom att pressa ChatGPT att vara mer kritisk eller resonera på ett specifikt sätt kan jag forma och tweaka processen tills jag är nöjd.

    Vi kan självklart inte stoppa AI-utvecklingen – det tåget gick för länge sedan. Teknologin finns och utvecklas snabbare än någon tidigare teknik. Många jag pratat med är uppgivna och oroade för att AI ska ta deras jobb. Och ja, många jobb kommer att försvinna – det har redan börjat ske. Jag har ju precis medgett att jag ser ChatGPT som en hel avdelning av research-experter och assistenter.

    Att använda AI för att arbeta med idéer, koncept och text känns logiskt och effektivt för mig. Jag får fortsätta vara kreativ och känner att jag kontrollerar processen. Men som grafisk designer, med en konstnärlig utbildning i botten, känner jag annorlunda när det kommer till bildgenerering. Idag svämmar marknaden över av AI-genererade bilder som är tekniskt imponerande men ofta fullständigt själlösa.

    Vi kan dock påverka processen, på samma sätt som jag gör med text. Om vi är tillräckligt kritiska och skarpa i våra metoder kan vi, mitt i denna tsunami av lättgennererat innehåll hitta något att fånga upp och förädla. Men då krävs kunskap, erfarenhet och ett tränat öga. Ett otränat öga ser bara vad AI skapar; ett tränat öga ser vad som saknas. Det är inte tekniken som avgör vad som är bra design – det är vi. Om automatisering hotar att kväva det kreativa arbetet blir vår förmåga att vara kritiska och skarpa ännu viktigare.

    När jag skriver detta, väntar vi fortfarande på bättre verktyg för rörliga AI-genereringar och mer intuitiva designverktyg. Jag vill ha den kreativa dialogen fram och tillbaka även när jag skapar bilder, rörliga medier och musik. Jag vill ha sista ordet och behålla min vision och skaparglädje. Om AI tar över allt det roliga och lämnar oss med de tråkiga uppgifterna vore det en tragisk utveckling.

    Senaste inläggen

  • Ett stort tack till min lektör

    ,

    Det är lätt att fastna i sitt sätt att skriva. Jag har en tendens att beskriva samma sak på flera olika sätt, kanske för att jag tror det blir tydligare, eller för att det är så jag tänker. Men med min fantastiska lektör och skrivcoach, Helena Andréasson som bollplank har jag lyckats identifiera både det och andra tendenser som gör min prosa omständlig och vinglig.

    Här kommer ett exempel från Vi som blev kvar, när huvudpersonen börjar inse vad som har hänt. Jag tror jag kan skriva om det igen och bli ännu mer specifik och fokuserad. Avgör själv vilken version som känns tydligast och behagligast att läsa.

    Innan lektör:

    Jag vaknade och somnade, drömde och huttrade. Frös till is och tinade. Den allomfattande sjukdomen la under sig hela världen tycktes det. Timmar eller kanske dagar förflöt på det viset. Jag var ett fängslat djur i en orolig halvdvala, som vaknade först när hunger och törst tvingade mig. Varje gång lika skeptisk och förbryllad över att ännu vara vid liv. Morgon eller kväll. Dag eller natt. Allt smälte ihop till en ändlöst, förskräcklig sekvens av smärtfyllda ögonblick. Jag kunde inte riktigt bli fri från känslan av att befinna mig utanför tiden, att vara fast i en bubbla. 
    I en fåfäng och omöjlig jakt på möjliga förklaringar grep jag efter en ny pandemi, giftutsläpp, radioaktivt nedfall. Någon sorts osynligt krig? Zombieapokalyps? Vad det än var så var det … stort, i brist på bättre ord.
    Hade de senaste årtiondenas kollektiva besatthet av zombier på film och i spel varit en föraning inför just den här stunden? Ingenting kunde avfärdas, för allt var lika orimligt.

    Efter lektör:

    Timmar förflöt på det viset. Jag var ett djur i en orolig halvdvala, som kom till sans först när hunger och törst tvingade mig, skeptisk och förbryllad över att ännu vara vid liv. Morgon eller kväll, dag eller natt, allt smälte ihop till en ändlös sekvens av smärtfyllda ögonblick.
    Jag blev inte kvitt känslan av att sitta fast i en bubbla utanför tiden. Hade de senaste årtiondenas kollektiva fascination av zombiekultur varit en mystisk föraning inför just den här stunden? Det gick inte att avfärda helt; allt syntes lika orimligt.

    Det är kul att utvecklas!

    Senaste inläggen

  • Medan vi faller

    , ,

    I gamla tecknade filmer finns det ett återkommande scenario om en karaktär som rusar ut över ett stup och liksom stannar i luften – marken är borta.

    Jag får ibland en känsla av att det kanske är det där någonstans vi befinner oss just nu, ovetandes om ifall vi ännu har någon kontakt med marken. 

    Vi kunde ha gjort något åt klimatet och naturen på den här planeten innan vi sprang ut över stupet; för tio år sedan, för tjugo, trettio år sedan. Hade vi minskat utsläppen av växthusgaser då hade vi kanske haft en chans. Men nu? Vad kan vi göra nu när vi märker att vi springer i luften. Vår tecknade karaktär tittar in i kameran med skräckslagen blick, dammet skingras och så börjar fallet.

    Vi tvivlar in i det sista på att det är försent och hävdar med bestämdhet att ännu mer ekonomisk tillväxt och ännu mer framsteg kommer lösa alla problem. Vi diskuterar utsläppskvoter, ekomärkning, sopsortering och elbilar. Vi diskuterar och diskuterar, men kan inte enas om någonting som på allvar skulle kunna förändra situationen. 

    Utan beslut och med en religiös övertro på att marknaden kommer att lösa allt, fortsätter vi pumpa ut mer växthusgaser än någonsin, och det gör vi medan polarisarna smälter, hela ekosystem utrotas, regnskogarna brinner och korallreven dör, mitt framför ögonen på oss. 

    Nästa år är ett ”supervalår”, då halva jordens befolkning kommer gå och rösta och få chansen att välja vilken framtid vi villl ha. Samtidigt växer AI-tekniken med obönhörlig hastighet, den globala temperaturen verkar stiga snabbare än vad vi tidigare trott. Vad kommer 2024 innebära för oss och för jorden? Kommer Donald Trump bli president – igen? Kommer Putin droppa en a-bomb över Kiev? Kommer Kina landsätta trupper i Taiwan? Kommer Israel utplåna resten av de palestinska områdena? Kommer regnskogarna brinna upp? Kommer en ny pandemi? Kommer superintelligent AI ta över världen? Kommer vi tillslut upptäcka att vi redan sprungit ut över stupet?

    Där någonstans känns det som vi befinner oss, mellan förnekelse och katastrof, mellan hopp och förtvivlan, mellan fast mark och fritt fall.

    Så vad gör vi medan vi faller? Vad gör de folkvalda? Vad gör du?

    Senaste inläggen

  • Göra det rätta

    ,

    Jag deltar ofta i novelltävlingar. Både för att det är en möjlighet att få läsare, men mest för att ge mig själv en kick i röven. Det finns inget så inspirerande som en deadline. Jag tvingas begränsa mig, jobba målmedvetet och hålla mig till temat. Begränsningar är all kreativitets moder.

    Här kommer en kort scen ur en novell som heter ”Göra det rätta”, på temat vinter. Det är en berättelse om rädsla, ensamhet och tillit som utspelas åttio år in i framtiden, efter att okontrollerad artificiell intelligens utplånat vårt moderna, uppkopplade samhälle.

    Vera tog ett steg tillbaka. Om de aldrig hade mötts skulle den gamle mannen ha kunnat fortsätta en stund till. Han kanske skulle ha kunnat slå läger och om han var kunnig och ifall skadan såg värre ut än den var, kanske även ha överlevt natten.

    Mörkret sänkte sig och Vera kände hur temperaturen sjönk. Hon tog tillbaka vattenflaskan. Mannen gav henne en blick som tycktes se rakt genom henne, genom hela tillvaron och ända in i dödsriket. Han försökte le, men det isiga skägget hindrade honom. Vera blundade och andades. Jävla gubbe. Vart var han på väg egentligen?

    ”Jag ber”, sa mannen och försökte ställa sig upp. Ryggsäcken, som verkade lika tung som han själv, drog omkull honom och han blev liggande på sidan.

     Det skulle vara alldeles för riskabelt att ta med honom hem. Hon var inte ens säker på att han skulle orka gå så långt. Hans bagage verkade omfatta mer än vad han bar på ryggen och det utgjorde en alldeles för stor risk. Nej, det enda riktiga vore att lämna honom där. Lämna honom att dö, eller döda honom. 

    Hon hade varit ensam länge och glömt hur maktlös man blir i andras sällskap. Andras åsikter och behov. Fan också. Hon tittade på mannen igen. Han hade tårar i ögonen och mumlade något obegripligt.

    All hennes erfarenhet skrek åt henne att gå därifrån. Det var inte värt risken. Särskilt inte om han flydde från något. Från jägarna. Hon såg sig om i den mörknande skogen. Hennes skog.

    ”Jag heter Vera”, sa hon slutligen och satte sig på huk.

    ”Marcus”, sa främlingen. ”Jag tror jag behöver … hjälp.”

    Senaste inläggen

  • Åtta steg mot avgrunden

    , ,

    Jag har läst ”Åtta steg mot avgrunden: Vårt framtida liv på planeten”, av Jonathan Jeppsson. Det är en nykter och välbehövlig bok om den pågående klimatkatastrofen.

    Budskapet är enkelt och helt rimligt, när man tänker på det: Överge hoppet! Det är hoppet som hindrar oss från att se klart. Det är hoppet som gör att vi inte vill ändra vårt beteende. Det är hoppet som gör att vi inte tar ansvar för situationen. 

    Klimatet på jorden håller på att förändras och det finns inget vi kan göra för att stoppa det.

    Istället för att stoppa klimathotet på riktigt, har vi hoppats att det ska lösa sig ändå, på något sätt. Jeppsson beskriver sakligt och utan hopp om vad vi står inför. Det är en skoningslös örfil till bok, som kräver en del av sina läsare. Det som vetenskapen kunnat konstatera i årtionden är fortfarande på väg att ske, oavsett hur mycket vi sopsorterar, skaffar elbil och handlar ekologiskt. Klimatet är ett obegripligt långsamt och trögt system som rör sig i fel riktning. De små förändringar vi gör idag kommer inte märkas på väldigt länge. Klimatet på jorden håller på att förändras och det finns inget vi kan göra för att stoppa det. Det vi kan göra är att försöka hantera konsekvenserna och förbereda oss på vad som kommer, för om vi hoppas att det ska lösa sig in i det sista kommer vi inte ha en chans när det ändå drabbar oss. För så länge vi hoppas att framtida teknik kommer lösa problemet behöver vi inte ändra vårt beteende och ta vårt ansvar.

    Att läsa “Åtta steg mot avgrunden” känns som att ta ett iskallt dopp en överhettad sommardag, när man är helt slut i huvet. Det är särskilt uppfriskande när han respektfullt punkterar Hans Roslings enögda framtidsoptimism. Men det är också en bitvis vacker och melankolisk bok om tornseglarnas öde och Jeppssons egen historia om förlust. 

    Det är vederhäftigt, med gott om trovärdiga källor och djupt personligt på samma gång. Jag har själv, länge haft en känsla av att det är för sent att göra något åt klimatet, men att överge hoppet betyder inte att vi ska sluta bry oss, tvärtom, menar Jeppsson att vi ska ersätta hopp med beslutsamhet. Han kommer inte med några lösningar, för det finns inga lösningar, men vi måste fortfarande göra allt vi kan för att stoppa uppvärmningen, inte för att rädda det vi har, utan för att det inte ska bli värre ännu längre fram i tiden.

    Jag vet inte tillräckligt mycket för att varken kunna styrka eller motbevisa bokens huvudtes. Kanske kommer det visa sig att Jonathan Jeppsson bara var en alarmistisk kvällstidningsjournalist som ropade varg. Jag hoppas nästan det. Hm.. där kom det försåtliga hoppet igen.

    Senaste inläggen

  • Skrivövningar

    ,

    Varför har jag haft sånt motstånd mot skrivövningar – eller writing prompts? Visst, jag har sett en del oinspirerande och tråkiga skrivövningar, men jag tror att min aversion snarare handlat om att det inte ”blir något” av dem – vilket ju inte heller är poängen, men ändå. Jag är ofta målinriktad och har en prestationsbaserad självbild, som gör att jag helst hoppar direkt till utförandet, till resultatet. Men då missar jag också värdefulla insikter och lärdomar som uppstår på vägen.

    Nu har jag i alla fall börjat göra fler skrivövningar och gett mig själv tid till fler stunder av fritt skrivande. Det är riktigt givande och kul, och tar oftast inte särskilt mycket tid. Asså, så bra! 

    Jag ska absolut göra det här oftare och om jag publicerar resultatet här får jag dessutom behålla känslan av att det ”blir något”. För det är väl hemligheten idag, att allt kan bli content?

    Senaste inläggen

  • Work in progress …

    ,

    Jag började skriva en roman medan jag var sjukskriven för depression för många år sedan. Min yngsta dotter, Tora var nyfödd och jag hade alldeles för mycket tid att fundera över livets skörhet. Det blev lite sporadiskt skrivande efter det, samtidigt som jag skrev annat och försökte få ihop livspusslet och heltidsjobbet och barnen och allt som ingår i ett liv.

    Under pandemins permitteringar och hemarbete plockade jag upp manuset igen. Det var inte skit, men långt ifrån bra.
    När jag började skriva hade jag en känsla jag behövde få ur mig, en känsla jag kanske får lov att återvända till senare, i korthet var det en morbid tankelek om vad jag skulle göra ifall samhället gick under. Vad behöver man på kort sikt, på längre sikt? Hur länge skulle jag klara mig? Vilka butiker skulle jag plundra? Vilka människor i min närhet skulle jag kunna förlita mig på?

    Länge var skrivandet något jag gjorde i ensamhet, i smyg, något jag inte riktigt vågade stå för. Eller, egentligen var jag nog rädd att bli den där stereotypen som bara pratar om hur han skriver “den stora romanen”, men som av olika anledningar aldrig blir klar.

    “I went for years not finishing anything. Because, of course, when you finish something you can be judged.”
    —Erica Jong

    Nu är den snart klar i alla fall, med ovärderlig hjälp från lektör Helena Andréasson, som skärskådat mina utkast och pekat ut både styrkor och svagheter för mig. Processen var som en intensivkurs i skrivhantverk och gav mig slutligen mod att berätta för folk om mitt lilla sidoprojekt.

    Här är ett kort synopsis:
    “I ett post-apokalyptiskt Stockholm har en våldsam sjukdom utplånat majoriteten av befolkningen. El och kommunikationer har slagits ut, och de få överlevande tvingas konfrontera en verklighet där samhällets grundpelare kollapsat. Berättelsen följer en grupp främlingar som försöker överleva tillsammans och ta de första stapplande stegen mot att bygga upp ett nytt samhälle från grunden, utan teknologins hjälpmedel och med bara varandra att förlita sig på.”

    Jag återkommer med uppdateringar då och då. Det ska tydligen vara bra för utvecklingen att reflektera över sin egen skrivprocess.

    Senaste inläggen

  • Hallå värld!

    ,

    Undrar hur många bloggar jag startat egentligen …

    Varför ännu en wordpressblogg?

    Jag gillar ju själva idén med en blogg, uppenbarligen, men uppenbarligen har jag också tröttnat ett flertal gånger, eller, fan vet jag … det har väl runnit ut i sanden, som man säger. Kul i början, men sen blir det ännu en sak att styra upp med jämna mellanrum. Sen är det den lilla grejen med att ingen läser.

    Så vad ska jag ha den här bloggen till?

    Som ett kreativt utlopp? Som någon form av skamlös marknadsföring (som egentligen är ganska skamfylld)? Är det kanske terapeutiskt, ett sätt att outa mina inre demoner?

    Det kanske klarnar med tiden?

    Senaste inläggen