Martin Bergén

Det är lätt att fastna i sitt sätt att skriva. Jag har en tendens att beskriva samma sak på flera olika sätt, kanske för att jag tror det blir tydligare, eller för att det är så jag tänker. Men med min fantastiska lektör och skrivcoach, Helena Andréasson som bollplank har jag lyckats identifiera både det och andra tendenser som gör min prosa omständlig och vinglig.

Här kommer ett exempel från Vi som blev kvar, när huvudpersonen börjar inse vad som har hänt. Jag tror jag kan skriva om det igen och bli ännu mer specifik och fokuserad. Avgör själv vilken version som känns tydligast och behagligast att läsa.

Innan lektör:

Jag vaknade och somnade, drömde och huttrade. Frös till is och tinade. Den allomfattande sjukdomen la under sig hela världen tycktes det. Timmar eller kanske dagar förflöt på det viset. Jag var ett fängslat djur i en orolig halvdvala, som vaknade först när hunger och törst tvingade mig. Varje gång lika skeptisk och förbryllad över att ännu vara vid liv. Morgon eller kväll. Dag eller natt. Allt smälte ihop till en ändlöst, förskräcklig sekvens av smärtfyllda ögonblick. Jag kunde inte riktigt bli fri från känslan av att befinna mig utanför tiden, att vara fast i en bubbla. 
I en fåfäng och omöjlig jakt på möjliga förklaringar grep jag efter en ny pandemi, giftutsläpp, radioaktivt nedfall. Någon sorts osynligt krig? Zombieapokalyps? Vad det än var så var det … stort, i brist på bättre ord.
Hade de senaste årtiondenas kollektiva besatthet av zombier på film och i spel varit en föraning inför just den här stunden? Ingenting kunde avfärdas, för allt var lika orimligt.

Efter lektör:

Timmar förflöt på det viset. Jag var ett djur i en orolig halvdvala, som kom till sans först när hunger och törst tvingade mig, skeptisk och förbryllad över att ännu vara vid liv. Morgon eller kväll, dag eller natt, allt smälte ihop till en ändlös sekvens av smärtfyllda ögonblick.
Jag blev inte kvitt känslan av att sitta fast i en bubbla utanför tiden. Hade de senaste årtiondenas kollektiva fascination av zombiekultur varit en mystisk föraning inför just den här stunden? Det gick inte att avfärda helt; allt syntes lika orimligt.

Det är kul att utvecklas!

I gamla tecknade filmer finns det ett återkommande scenario om en karaktär som rusar ut över ett stup och liksom stannar i luften – marken är borta.

Jag får ibland en känsla av att det kanske är det där någonstans vi befinner oss just nu, ovetandes om ifall vi ännu har någon kontakt med marken. 

Vi kunde ha gjort något åt klimatet och naturen på den här planeten innan vi sprang ut över stupet; för tio år sedan, för tjugo, trettio år sedan. Hade vi minskat utsläppen av växthusgaser då hade vi kanske haft en chans. Men nu? Vad kan vi göra nu när vi märker att vi springer i luften. Vår tecknade karaktär tittar in i kameran med skräckslagen blick, dammet skingras och så börjar fallet.

Vi tvivlar in i det sista på att det är försent och hävdar med bestämdhet att ännu mer ekonomisk tillväxt och ännu mer framsteg kommer lösa alla problem. Vi diskuterar utsläppskvoter, ekomärkning, sopsortering och elbilar. Vi diskuterar och diskuterar, men kan inte enas om någonting som på allvar skulle kunna förändra situationen. 

Utan beslut och med en religiös övertro på att marknaden kommer att lösa allt, fortsätter vi pumpa ut mer växthusgaser än någonsin, och det gör vi medan polarisarna smälter, hela ekosystem utrotas, regnskogarna brinner och korallreven dör, mitt framför ögonen på oss. 

Nästa år är ett ”supervalår”, då halva jordens befolkning kommer gå och rösta och få chansen att välja vilken framtid vi villl ha. Samtidigt växer AI-tekniken med obönhörlig hastighet, den globala temperaturen verkar stiga snabbare än vad vi tidigare trott. Vad kommer 2024 innebära för oss och för jorden? Kommer Donald Trump bli president – igen? Kommer Putin droppa en a-bomb över Kiev? Kommer Kina landsätta trupper i Taiwan? Kommer Israel utplåna resten av de palestinska områdena? Kommer regnskogarna brinna upp? Kommer en ny pandemi? Kommer superintelligent AI ta över världen? Kommer vi tillslut upptäcka att vi redan sprungit ut över stupet?

Där någonstans känns det som vi befinner oss, mellan förnekelse och katastrof, mellan hopp och förtvivlan, mellan fast mark och fritt fall.

Så vad gör vi medan vi faller? Vad gör de folkvalda? Vad gör du?

Jag deltar ofta i novelltävlingar. Både för att det är en möjlighet att få läsare, men mest för att ge mig själv en kick i röven. Det finns inget så inspirerande som en deadline. Jag tvingas begränsa mig, jobba målmedvetet och hålla mig till temat. Begränsningar är all kreativitets moder.

Här kommer en kort scen ur en novell som heter ”Göra det rätta”, på temat vinter. Det är en berättelse om rädsla, ensamhet och tillit som utspelas åttio år in i framtiden, efter att okontrollerad artificiell intelligens utplånat vårt moderna, uppkopplade samhälle.

---

Vera tog ett steg tillbaka. Om de aldrig hade mötts skulle den gamle mannen ha kunnat fortsätta en stund till. Han kanske skulle ha kunnat slå läger och om han var kunnig och ifall skadan såg värre ut än den var, kanske även ha överlevt natten.

Mörkret sänkte sig och Vera kände hur temperaturen sjönk. Hon tog tillbaka vattenflaskan. Mannen gav henne en blick som tycktes se rakt genom henne, genom hela tillvaron och ända in i dödsriket. Han försökte le, men det isiga skägget hindrade honom. Vera blundade och andades. Jävla gubbe. Vart var han på väg egentligen?

”Jag ber”, sa mannen och försökte ställa sig upp. Ryggsäcken, som verkade lika tung som han själv, drog omkull honom och han blev liggande på sidan.

 Det skulle vara alldeles för riskabelt att ta med honom hem. Hon var inte ens säker på att han skulle orka gå så långt. Hans bagage verkade omfatta mer än vad han bar på ryggen och det utgjorde en alldeles för stor risk. Nej, det enda riktiga vore att lämna honom där. Lämna honom att dö, eller döda honom. 

Hon hade varit ensam länge och glömt hur maktlös man blir i andras sällskap. Andras åsikter och behov. Fan också. Hon tittade på mannen igen. Han hade tårar i ögonen och mumlade något obegripligt.

All hennes erfarenhet skrek åt henne att gå därifrån. Det var inte värt risken. Särskilt inte om han flydde från något. Från jägarna. Hon såg sig om i den mörknande skogen. Hennes skog.

”Jag heter Vera”, sa hon slutligen och satte sig på huk.

”Marcus”, sa främlingen. ”Jag tror jag behöver … hjälp.”

Jag har läst ”Åtta steg mot avgrunden: Vårt framtida liv på planeten”, av Jonathan Jeppsson. Det är en nykter och välbehövlig bok om den pågående klimatkatastrofen.

Budskapet är enkelt och helt rimligt, när man tänker på det: Överge hoppet! Det är hoppet som hindrar oss från att se klart. Det är hoppet som gör att vi inte vill ändra vårt beteende. Det är hoppet som gör att vi inte tar ansvar för situationen. 

Klimatet på jorden håller på att förändras och det finns inget vi kan göra för att stoppa det.

Istället för att stoppa klimathotet på riktigt, har vi hoppats att det ska lösa sig ändå, på något sätt. Jeppsson beskriver sakligt och utan hopp om vad vi står inför. Det är en skoningslös örfil till bok, som kräver en del av sina läsare. Det som vetenskapen kunnat konstatera i årtionden är fortfarande på väg att ske, oavsett hur mycket vi sopsorterar, skaffar elbil och handlar ekologiskt. Klimatet är ett obegripligt långsamt och trögt system som rör sig i fel riktning. De små förändringar vi gör idag kommer inte märkas på väldigt länge. Klimatet på jorden håller på att förändras och det finns inget vi kan göra för att stoppa det. Det vi kan göra är att försöka hantera konsekvenserna och förbereda oss på vad som kommer, för om vi hoppas att det ska lösa sig in i det sista kommer vi inte ha en chans när det ändå drabbar oss. För så länge vi hoppas att framtida teknik kommer lösa problemet behöver vi inte ändra vårt beteende och ta vårt ansvar.

Att läsa “Åtta steg mot avgrunden” känns som att ta ett iskallt dopp en överhettad sommardag, när man är helt slut i huvet. Det är särskilt uppfriskande när han respektfullt punkterar Hans Roslings enögda framtidsoptimism. Men det är också en bitvis vacker och melankolisk bok om tornseglarnas öde och Jeppssons egen historia om förlust. 

Det är vederhäftigt, med gott om trovärdiga källor och djupt personligt på samma gång. Jag har själv, länge haft en känsla av att det är för sent att göra något åt klimatet, men att överge hoppet betyder inte att vi ska sluta bry oss, tvärtom, menar Jeppsson att vi ska ersätta hopp med beslutsamhet. Han kommer inte med några lösningar, för det finns inga lösningar, men vi måste fortfarande göra allt vi kan för att stoppa uppvärmningen, inte för att rädda det vi har, utan för att det inte ska bli värre ännu längre fram i tiden.

---

Jag vet inte tillräckligt mycket för att varken kunna styrka eller motbevisa bokens huvudtes. Kanske kommer det visa sig att Jonathan Jeppsson bara var en alarmistisk kvällstidningsjournalist som ropade varg. Jag hoppas nästan det. Hm.. där kom det försåtliga hoppet igen.

Varför har jag haft sånt motstånd mot skrivövningar – eller writing prompts? Visst, jag har sett en del oinspirerande och tråkiga skrivövningar, men jag tror att min aversion snarare handlat om att det inte ”blir något” av dem – vilket ju inte heller är poängen, men ändå. Jag är ofta målinriktad och har en prestationsbaserad självbild, som gör att jag helst hoppar direkt till utförandet, till resultatet. Men då missar jag också värdefulla insikter och lärdomar som uppstår på vägen.

Nu har jag i alla fall börjat göra fler skrivövningar och gett mig själv tid till fler stunder av fritt skrivande. Det är riktigt givande och kul, och tar oftast inte särskilt mycket tid. Asså, så bra! 

Jag ska absolut göra det här oftare och om jag publicerar resultatet här får jag dessutom behålla känslan av att det ”blir något”. För det är väl hemligheten idag, att allt kan bli content?

Jag började skriva en roman medan jag var sjukskriven för depression för många år sedan. Min yngsta dotter, Tora var nyfödd och jag hade alldeles för mycket tid att fundera över livets skörhet. Det blev lite sporadiskt skrivande efter det, samtidigt som jag skrev annat och försökte få ihop livspusslet och heltidsjobbet och barnen och allt som ingår i ett liv.

Under pandemins permitteringar och hemarbete plockade jag upp manuset igen. Det var inte skit, men långt ifrån bra.
När jag började skriva hade jag en känsla jag behövde få ur mig, en känsla jag kanske får lov att återvända till senare, i korthet var det en morbid tankelek om vad jag skulle göra ifall samhället gick under. Vad behöver man på kort sikt, på längre sikt? Hur länge skulle jag klara mig? Vilka butiker skulle jag plundra? Vilka människor i min närhet skulle jag kunna förlita mig på?

Länge var skrivandet något jag gjorde i ensamhet, i smyg, något jag inte riktigt vågade stå för. Eller, egentligen var jag nog rädd att bli den där stereotypen som bara pratar om hur han skriver “den stora romanen”, men som av olika anledningar aldrig blir klar.

“I went for years not finishing anything. Because, of course, when you finish something you can be judged.”
—Erica Jong

Nu är den snart klar i alla fall, med ovärderlig hjälp från lektör Helena Andréasson, som skärskådat mina utkast och pekat ut både styrkor och svagheter för mig. Processen var som en intensivkurs i skrivhantverk och gav mig slutligen mod att berätta för folk om mitt lilla sidoprojekt.

---

Här är ett kort synopsis:
“I ett post-apokalyptiskt Stockholm har en våldsam sjukdom utplånat majoriteten av befolkningen. El och kommunikationer har slagits ut, och de få överlevande tvingas konfrontera en verklighet där samhällets grundpelare kollapsat. Berättelsen följer en grupp främlingar som försöker överleva tillsammans och ta de första stapplande stegen mot att bygga upp ett nytt samhälle från grunden, utan teknologins hjälpmedel och med bara varandra att förlita sig på.”

Jag återkommer med uppdateringar då och då. Det ska tydligen vara bra för utvecklingen att reflektera över sin egen skrivprocess.

Undrar hur många bloggar jag startat egentligen …

Varför ännu en wordpressblogg?

Jag gillar ju själva idén med en blogg, uppenbarligen, men uppenbarligen har jag också tröttnat ett flertal gånger, eller, fan vet jag … det har väl runnit ut i sanden, som man säger. Kul i början, men sen blir det ännu en sak att styra upp med jämna mellanrum. Sen är det den lilla grejen med att ingen läser.

Så vad ska jag ha den här bloggen till?

---

Som ett kreativt utlopp? Som någon form av skamlös marknadsföring (som egentligen är ganska skamfylld)? Är det kanske terapeutiskt, ett sätt att outa mina inre demoner?

Det kanske klarnar med tiden?