Utdrag ur Av allt vi förlorade.

Jag stod kvar och andades tills jag fylldes av en trötthet som ville svepa undan benen på mig. Huvudvärken hamrade vidare och jag vacklade fram genom ödsligheten. Kunde jag bara få somna och vakna upp i verkligheten igen?

En skata kraxade till i ett träd och jag ryckte till vid det oväntade ljudet som studsade mellan fasaderna. En annan skata svarade, de diskuterade en stund, som skator gör, sen var det åter tyst. Det luktade bränd plast i luften och jag föreställde mig hur staden brann. Så zombieapokalypsen har kommit till slut?

När jag en stund senare kom in i lägenheten brast allting med en kraft som tvingade mig ner på knä. Darrande. Gråtande. Mitt i gråten började jag skratta. Zombieapokalypsen?

Jag tog upp telefonen, men den svarta skärmen förblev hånfullt tom och jag mötte bara min egen klentrogna spegelbild. Det var som att bli av med en kroppsdel eller förlora ett sinne.

Ur kylen, som börjat lukta surkål, tog jag fram en öppnad flaska rosé och ur badrumsskåpet rotade jag fram paracetamol. Jag föll ihop i soffan och drog filten över mig. Behövde nog bara vila en stund och vänta ut nödläget. Marius bodde i närheten och så fort jag mådde bättre skulle jag gå hem till honom, eller ta mig ut till Milla och Tom i Kransen.

Febern grep mig över ryggen, som en stor kall käft och det var med lika delar skräck och lättnad jag lät den grumla mina orimliga tankar.

Tystnaden slöt tätt som en kupol över mig och i feberdrömmarna var jag vilse i en kvävande snöstorm som hamrade mig med isiga nävar. Snödrivor grep om mina ben och omkring mig frös människor ihjäl. Inga ansikten, bara mörka skepnader som kämpade framåt, steg för steg, på flykt från en väldig katastrof. Jag vaknade och somnade, svettades och huttrade.

Timmar förflöt på det viset. Jag var ett djur i orolig halvdvala, som kom till sans först när hunger och törst tvingade mig, skeptisk och förbryllad över att vara vid liv. Morgon eller kväll, dag eller natt, allt smälte ihop till en ändlös sekvens av smärtfyllda ögonblick. Jag blev inte kvitt känslan av att sitta fast i en bubbla utanför tiden.

Hade de senaste årtiondenas kollektiva fascination av zombiekultur varit en mystisk föraning inför just den här stunden? Det gick inte att avfärda; allt var lika orimligt. Långsamt började jag ångra att jag varit så motsträvig när Marius och Carlo förgäves försökt få mig intresserad av Resident Evil och The Last of Us, men tröstade mig med att åtminstone de kunde få lite praktisk nytta av sina gaming skills.

Jag väntade i tystnaden och sökte med öronen efter tecken på att allt skulle vara över. Snart skulle febern kulminera. Snart skulle elen komma tillbaka och mobilnätet börja fungera igen och försvaret och Folkhälsomyndigheten skulle komma ut med råd till allmänheten. Snart skulle evakueringen, eller vad det handlade om, vara över. Snart skulle skräcken sjunka undan så att jag kunde andas fritt igen. 

Eller? Eller så skulle zombierna komma kryphasande, uppför trapporna, vilket ögonblick som helst.

---