Jag har läst Yuval Noah Harari  – igen. Hans senaste bok, Nexus handlar om informationsnätverk genom mänsklighetens historia, fram till AI-revolutionen. Intressant läsning, men ibland behöver jag stanna upp och bara: Kan det verkligen vara så enkelt? Och ofta är svaret nej, åtminstone om man granskar de vetenskapliga detaljerna – vilka han också fått kritik för. Men böckerna är inte vetenskapliga verk och Harari har nog helt andra mål med det han skriver. Jag har funderat en del och fattar varför jag dras till hans böcker. De är lättlästa, tillgängliga och fängslande – särskilt om man, som jag, är intresserad av typ allt. Harari förklarar vår sjukt komplicerade värld på ett sätt som gör det överskådligt, ja, nästan begripligt.

“Humans think in stories, and we try to make sense of the world by telling stories.” 

Yuval Noah Harari

Men jag har kommit fram till att det inte är hans teorier i sig som är det viktigaste, utan hans sätt att berätta om dem. I Sapiens, Homo Deus och nu Nexus skapar han en karta över vårt förflutna, vår samtid och över framtiden. Styrkan (och ev. svagheten) ligger i hur han målar upp vår historia genom mönster och narrativ med en brutalt bred pensel – vilket plötsligt får mig att tänka på Bill Wurtz geniala history of the entire world, i guess. Det är en förenkling, absolut, men det är nog också poängen och det som gör hans berättelser så kraftfulla.

Harari säger att vi alltid tolkar världen genom berättelser. Religioner, ideologier och dagens digitala informationsflöden är intersubjektiva narrativ – de existerar bara så länge vi tror på dem. Han varnar också för “den naiva bilden av information”, som utgår ifrån att mer data automatiskt gör oss klokare. För i vår värld, som drunknar i information blir vår förståelse ofta grumligare istället.
Mer information verkar inte föra oss närmare sanningen, eller en gemensam bild av verkligheten. Informationsöverflödet skapar nya myter, alternativa fakta, det förstärker gamla, utdaterade narrativ och försvårar vår förmåga att skilja mellan fakta och fiktion.

Det får mig att fundera över min egen roll som historieberättare. Jag ska erkänna att jag aldrig varit så noga med att förse mina åsikter och tankar med källhänvisningar och har alltid uppskattat en bra historia, även om den är överdriven eller mest påhittad. Ofta är det budskapet bakom historien som är det viktiga. Varför man gör något är ofta viktigare än vad man gör.

Antar att det också gör att vi stannar i våra filterbubblor och varför förtroendet för vetenskapen vacklar. Mer information och enklare sätt att sprida den, tycks bara göra oss mer öppna för alternativa tolkningar, vilket förmodligen gör populismen så förödande effektivt. Vi tror hellre på en enkel och spännande berättelse än på krångliga och motsägelsefulla fakta och statistiska detaljer.

“You’re never going to kill storytelling, because it’s built in the human plan. We come with it.”

Margaret Atwood

Vi kan se det som att vi ständigt skriver om vår egen historia – både som samhälle och som individer. Om vi ser hur effektivt våra liv och vår historia går att redigera och förändra blir det i demagogernas och post-sanningens tid en skrämmande tanke. Men det kanske också kan bli en möjlighet. Om vi berättar rätt historier.