Jag har precis lärt mig begreppet: toxisk optimism. Efter det fick jag med kort mellanrum två bra exempel på det. Här är den första situationen: 

“Måste vi prata om klimatet just nu? Det blir så tung stämning.”

“Nej, du har rätt, det kanske är fel forum, jag vet bara inte vad jag ska göra av all min oro.”

“Äh, tänk positivt istället. Inget gott kommer ur att vara negativ.”

Den andra situationen:

“Jag oroar mig för din hälsa och jag tycker du tar på dig alldeles för mycket jobb.”

“Jag är bara glad att jag har ett jobb. Dessutom är det ett bra jobb, jag ska inte klaga.”

“Men om du blir utbränd har du varken jobb eller hälsa kvar.”

“Men att bli upprörd och arg över situationen gör det ju bara ännu mer stressigt och jobbigt.”

Att se ljust på livet och ha en optimistisk grundsyn är bra, det finns forskning som visar att optimister lever längre (Källa, 2022), (Källa, 2019), och de är oftast mycket roligare att umgås med.

Men när det blir så viktigt att alltid vara positiv, även i hemska situationer, blockerar vi förmågan att hantera de negativa känslor som är naturliga och nödvändiga. En toxisk optimism kräver att man till varje pris håller all negativitet på avstånd vilket, ironiskt nog, kan ge negativa konsekvenser.

T.ex att man överskattar sin egen förmåga, eller att man för sent inser en överhängande fara som hade gått att undvika. Utbrändheten hade kunnat undvikas och vi hade en chans att stoppa klimatförändringarna om vi tagit dem på allvar för trettio år sedan.

Jag fattar grejen, jag är också rädd för det smärtsamma och obekväma, men ibland connectar jag som mest med människor när vi vågar prata om det svåra. Ibland är det just sorg, oro, skuld och ilska vi behöver prata om. Men vi drar oss för det, för vi vill inte skapa dålig stämning. Vi svarar att allt är toppen, fastän vi dricker en halv flaska whisky bara för att kunna somna. Vi svarar att det rullar på, fastän vi är på väg in i väggen för att vi inte haft tid att sörja ett kraschat äktenskap. Sådana undvikanden använder vi för att inte belasta någon annan med våra problem. Vi undviker att prata om jobbiga saker för att inte uppfattas som party-poopers, alarmister, eller foliehattar, nästan så det blir ett tabu.

Jag köper att man måste välja tillfälle och läsa rummet innan man drar igång ett samtal om samhällets tillkortakommanden, klimat-apokalypsen, eller risken för ett invasionskrig i Sverige.

Man vi måste prata om det nån gång, eller?

Toxisk optimism kan i det här fallet innebära att man försöker lugna sin omgivning genom att benhårt hävda att allt ordnar sig, när det mesta pekar på motsatsen.

Optimism, som gränsar till vanföreställning, ogiltigförklarar på något sätt alla som oroar sig, vi slutar dela oron och undviker att prata om en verklig lösning.

Kan vi inte sluta visa upp en lycklig fasad? Kan vi inte ta oss tiden och, kanske mest, modet, att prata om det svåra och känna oss lite mindre ensamma i vårt mörker. Vi är sociala djur, vi mår bäst när vi delar, även det jobbiga.

Det finns också en risk att vi tar vår oro och ilska med oss till platser där det accepteras, ett internetforum, ett kommentarsfält, där pessimister samlas i grupp och där varje uttryck av ilska och vanmakt eldar på stämningen tills gruppen blivit totalt radikaliserad. Bättre att blanda optimister och pessimister för att få en nyanserad bild av läget.

Våga vara obekväm, för om vi avfärdar alla som pratar om problemen, blir inga problem lösta.