Omslaget till min bok är nu klart! Efter ett par (många) vändor med förlagets formgivare tog perfektionisten i mig över kommandot och startade en egen process.

Jag hade en så tydlig känsla av hur mitt omslag skulle se ut, men också så fruktansvärt svårt att kommunicera vad jag såg framför mig. Jag skissade, ritade, bad Ai om hjälp med stil som skulle passa boken. Jag frågade vänner och jag tittade på bokomslag tills det kändes som om jag sett alla.

Tillslut hade jag en idé som skulle kunna funka. Men för att få det helt rätt började jag göra det själv – tänkte att förlagets formgivare Johan skulle kunna ta det vidare. Men när jag nästan var klar hittade jag andra omslag som var alldeles för snarlika. Deadline var passerad och jag låg vaken en hel natt och ruminerade.

På morgonen bad jag i tysthet alla jobbiga kunder jag arbetat med om ursäkt – det är fucking skitsvårt att veta vad man vill och att skriva en tydlig och konkret brief. Sen tog jag fram duk och färger och målade nio timmar i sträck.

Färgerna, texturen, motivet, allt kom till någonstans mellan en halvdan Ai-genererad bild, en gammal målning jag gjort tidigare och en intensiv känsla av skräck, som långsamt övergick i någon sorts flow.

Jag fotade, gjorde typografin, färgkorrade och småfixade tills den nya deadlinen nalkades. Sen satt jag och andades i fyrkant ett tag och tänkte över mina livsval. Omslaget var okej, eller ganska fint faktiskt. Nä, det blev jättebra. Så jag kastade all falsk blygsamhet och självkritik åt sidan och sa till mig själv: Nu får du fan släppa det här – perfekt existerar inte.

När jag tittar på omslaget nu känner jag faktisk stolthet. Jag gillar att det är färgstarkt, det känns som undergången, men ändå hoppfullt. Febrigt, storslaget, varmt och kallt, fantasi och verklighet, desperation, tomhet …

Jag tycker dock lite synd om Johan på förlaget som hamnade mitt i min, smått ångestdrivna kreativa process och hoppas att jag har med mig någon sorts lärdom inför kommande projekt.

Boken kommer ut 24 oktober!