Jag hittade en skrivprompt på Reddit, som jag tyckte var ganska dum och helt klart riktad mot Lovecraft-fanfiction-entusiaster. Men jag tänkte att man inte måste gå den vägen. Fast när jag var klar kändes det kanske ändå lite åt det hållet… äh, avgör själv.

Skrivprompt: ”Describe the feeling of cosmic dread and despair. You must use the words: inevitable, observer, clockwork, destiny and illusion.”

---

Oundviklig höst

Mina ben har inte fått röra sig som de brukar. Inte heller har mina händer fått utlopp för sin klåfingrighet. En oundviklighet kommer. Någonstans utanför vår verklighet noteras kanske att vi närmar oss mänsklighetens höst. 

Blanka asfaltsslingor som döda floder och våta löv som mals ner till lövmos, det är den envisa tanken på slutet tynger mig. Gråheten smyger sig in, gör mig grå och torr. Jag spinner min kokong, låter mörkret sluka mig, låter tystnaden ta makten. Kanske blir det ingen mer vår.

Social distans, social dissonans – i bubblan ekar miljoner röster som ger upp. Miljoner röster som förutsett framtiden och som inte längre finner någon utväg, varken från ödet, eller från sig själva. Det går inte att besegra tyngdkraften, jag vet att allt måste komma ner tillslut och med den höstliga förruttnelsen utanför fönstret känns det som om allting faller. 

När ingen tror att det är möjligt längre, när all lust att kämpa släckts och vi, en efter en faller ner i apatin blir det vi oroat oss för tillslut det enda tänkbara. En oundviklighet närmar sig och den är mäktig och stark.

Nyheterna är droger som rusar genom vårt gemensamma blodomlopp, tills vi förlorar oss själva i dess gift. Jag stänger appen för tionde gången med en känsla av äckel. Jag är smittad, smutsig, sjuk. Inom mig sprider sig giftet och förlamar mig. Krig, våld, maktmissbruk, girighet. 

Det sista höstlövet faller och frosten griper tag i oss. Jag har inte rört mig tillräckligt och nu verkar kroppen inte längre minnas hur man gör. Jag har inte tänkt tillräckligt och nu är det bara tomt. Lösryckta tankar, minnen och intryck virvlar omkring därinne i min snöglob till huvud. Jag är gammal och snart spelar ingenting någon roll.

När slutet sveper in, går det oss obemärkt förbi. Vi är redan ihåliga fröskal, tagna av en isande vind, bortom all kamp. Vi förlorade. Vi misslyckades. Vi dog. 

Hur hamnade vi här, i tillvarons mörka hörn? Står vi inför det stora filtret, som oundvikligen skiljer oss från framtiden? Inte ett vägskäl, men en ändpunkt. Det fanns kanske ingen annan väg; denna oundviklighet har kanske alltid närmat sig. Vi har levt i det fria valets illusion hela tiden och historien har visat sig vara en labyrint där alla vägar tycks leda till samma punkt. Jag kunde gjort annorlunda och vägen kunde varit annorlunda, men målet är detsamma. Just den insikten är vad som befäster vårt öde. Mitt öde.

Inte ens de som förde oss hit hade kunnat göra annorlunda, det är ett oundvikligt resultat av den naturliga utvecklingen – en naturlag kanske. Någonting med termodynamik, entropi och ändlighet. Någonting inbyggt i verklighetens urverk, en spärr eller en oöverskridbar gräns. De som förde oss hit följde bara den bana urverket gav dem; allt var inbyggt från början. 

Människans historia kunde aldrig varit annorlunda. Vi skulle ha lärt oss tala förr eller senare, sen skriva och effektivisera vår omgivning tills vi själva blev dess största hot. Vi var arten som klev utanför vår plats i ordningen och redan när vi tog första steget på den vägen hade urverket börjat ticka. Allt som kom efter var oundvikligt – en logaritmisk ökning i komplexitet och ett filter som tillslut stoppar oss. 

Utanför vår verklighet, utanför vår bubbla, anar jag närvaron av en observatör som bevittnar hur ännu en art fastnar i filtret – kanske med besvikelse, kanske med likgiltighet. Universum är tyst och tomt och snart tystnar även vi. Undergången är nära och det finns inget vi kan göra för att nå frälsning. En oundviklighet närmar sig.