Jag deltar ofta i novelltävlingar. Både för att det är en möjlighet att få läsare, men mest för att ge mig själv en kick i röven. Det finns inget så inspirerande som en deadline. Jag tvingas begränsa mig, jobba målmedvetet och hålla mig till temat. Begränsningar är all kreativitets moder.
Här kommer en kort scen ur en novell som heter ”Göra det rätta”, på temat vinter. Det är en berättelse om rädsla, ensamhet och tillit som utspelas åttio år in i framtiden, efter att okontrollerad artificiell intelligens utplånat vårt moderna, uppkopplade samhälle.
Vera tog ett steg tillbaka. Om de aldrig hade mötts skulle den gamle mannen ha kunnat fortsätta en stund till. Han kanske skulle ha kunnat slå läger och om han var kunnig och ifall skadan såg värre ut än den var, kanske även ha överlevt natten.
Mörkret sänkte sig och Vera kände hur temperaturen sjönk. Hon tog tillbaka vattenflaskan. Mannen gav henne en blick som tycktes se rakt genom henne, genom hela tillvaron och ända in i dödsriket. Han försökte le, men det isiga skägget hindrade honom. Vera blundade och andades. Jävla gubbe. Vart var han på väg egentligen?
”Jag ber”, sa mannen och försökte ställa sig upp. Ryggsäcken, som verkade lika tung som han själv, drog omkull honom och han blev liggande på sidan.
Det skulle vara alldeles för riskabelt att ta med honom hem. Hon var inte ens säker på att han skulle orka gå så långt. Hans bagage verkade omfatta mer än vad han bar på ryggen och det utgjorde en alldeles för stor risk. Nej, det enda riktiga vore att lämna honom där. Lämna honom att dö, eller döda honom.
Hon hade varit ensam länge och glömt hur maktlös man blir i andras sällskap. Andras åsikter och behov. Fan också. Hon tittade på mannen igen. Han hade tårar i ögonen och mumlade något obegripligt.
All hennes erfarenhet skrek åt henne att gå därifrån. Det var inte värt risken. Särskilt inte om han flydde från något. Från jägarna. Hon såg sig om i den mörknande skogen. Hennes skog.
”Jag heter Vera”, sa hon slutligen och satte sig på huk.
”Marcus”, sa främlingen. ”Jag tror jag behöver … hjälp.”
Lämna ett svar