2025 – året jag fyller 50. Det känns inte rimligt, det måste vara något fel på matematiken. 40 plus kan jag gå med på, men 50? Hur blev jag så gammal?

De flesta jag pratar med om att bli äldre, håller med om att det inte ”känns” som man är gammal. Många känner sig fortfarande inte vuxna, fastän de passerat 40-strecket, fått barn, haft en karriär och gjort andra vuxna saker. 

Det känns inte som att vi åldras på insidan på samma sätt som vi åldras på utsidan. Det är nästan som om vi har ett objektivt åldrande och ett subjektivt. 

För mig har  rädslan för åldrandet funnits med, åtminstone sen jag fyllde trettio. Det var då jag insåg att det var dags att klippa håret och skaffa ett jobb. Vilket jag gjorde, liksom en stadig relation, barn, bil och bostadsrätt. Men jag var fortfarande ung och hade hela livet framför mig.

Sen var det bara massa saker som fortsatte hända, nytt jobb, fler barn, skilsmässa, nytt förhållande, ännu fler barn, nytt jobb, resor, kriser, hus, hund, covid, ännu en skilsmässa, utbrändhet, och plötsligt är jag på väg att fylla 50. Vad hände? Antar att det var livet som for förbi.

Jag drabbas ibland av en iskall insikt om att det inte finns några extraliv, inga fler banor, inga chanser att göra om sitt liv. De tjugo år som passerat är förbrukade och det känns som om jag lämnat massa halvfärdiga projekt bakom mig, idéer som jag inte kommer utveckla och fullfölja, människor som jag inte kommer återse, platser som jag aldrig kommer besöka igen. Och barnen börjar bli vuxna.