Nu ska vi snacka samhällskollaps, muahaha!

Samhällen kollapsar sällan över en natt. Det är en pågående process, som att se en gammal soffa långsamt tappa formen tills du en dag sjunker ner och aldrig kommer upp igen.

Vissa kriser kommer smygande, som artdöd, stigande temperaturer och utarmad jordbruksmark. Andra slår till plötsligt, som pandemier och finanskrascher. 

Undergången har alltid varit nära, men nu lever vi verkligen i en polykris, eller en metakris där allt brinner lite grann samtidigt och där själva krisen är summan av allt som krisar – istället för en stor och slutgiltig apokalyps får vi istället en buffé av mindre och större katastrofer och kriser. Och där står vi nu med våra plastbrickor och försöker välja mellan gängkrig, finannskris och ekologisk kollaps.

Att vi lever mitt i kollapsen kan vara svårt att se när vi är mitt i den. Som det är svårt att uppfatta hur snabbt floden flyter mot havet, när allting runt omkring oss flyter lika snabbt.

Men vad gör vi? Är det prepping som gäller? Bunkra konserver och gräva skyddsrum? Eller handlar det om omställning – att snabbt börja bygga de lokala nätverk vi kommer behöva? Kanske är det inte bunkern som gör oss resilienta, utan grannen som hjälper oss laga cykeln, odlingsgruppen i kvarteret eller kooperativet som byter tjänster istället för pengar.

Vem vill jag vara när allting förändras? Den som barrikaderar sig i en stuga på landet med generatorn, vevradion och mina konserver? Eller den som stannar och bygger något nytt? Kanske den som kan överleva ensam – men väljer att göra det tillsammans.