Min kommande debutroman ”Av allt vi förlorade”, handlar om jordens undergång – eller kanske snarare vårt moderna samhälles plötsliga kollaps (jorden klarar sig nog).

När jag tar upp ämnet postapokalyps med människor (vilket jag gör alldeles för mycket enligt mina barn och andra närstående) möts jag ofta av en närmast ogenerad fascination. Ibland slås jag av känslan att nästan alla verkar gå runt och bära på hemliga fantasier om civilisationens fall – och då inte nödvändigtvis som en genomgående mörk fantasi.

Vad är det som gör att vi blir så skräckblandat pirriga och upprymda av tanken på att hela vårt moderna, uppkopplade samhälle plötsligt skulle försvinna? 

Vissa jag pratar med känner förstås en djup och oresonlig ångest inför tanken. Men även där skymtar ofta något annat – en vag längtan eller något som närmast påminner om nostalgi. Kanske är det drömmen om ett enklare liv som bubblar under ytan. Blir undergångsfantasierna en säkerhetsventil, ett sätt att hitta ljuspunkter i det annalkande mörkret? 

Om allt rasar samman, kanske vi kan återvända till ett romantiskt bonde-förflutet där vi odlar vår egen mat, lever närmare varandra och mer i samklang med naturen. Om man, för argumentets skull, bortser från att flera miljarder människor skulle dö – låter det inte ganska tilltalande ändå?​​​​​​​​​​​​​​​​