Jag har läst ”Åtta steg mot avgrunden: Vårt framtida liv på planeten”, av Jonathan Jeppsson. Det är en nykter och välbehövlig bok om den pågående klimatkatastrofen.
Budskapet är enkelt och helt rimligt, när man tänker på det: Överge hoppet! Det är hoppet som hindrar oss från att se klart. Det är hoppet som gör att vi inte vill ändra vårt beteende. Det är hoppet som gör att vi inte tar ansvar för situationen.
Klimatet på jorden håller på att förändras och det finns inget vi kan göra för att stoppa det.
Istället för att stoppa klimathotet på riktigt, har vi hoppats att det ska lösa sig ändå, på något sätt. Jeppsson beskriver sakligt och utan hopp om vad vi står inför. Det är en skoningslös örfil till bok, som kräver en del av sina läsare. Det som vetenskapen kunnat konstatera i årtionden är fortfarande på väg att ske, oavsett hur mycket vi sopsorterar, skaffar elbil och handlar ekologiskt. Klimatet är ett obegripligt långsamt och trögt system som rör sig i fel riktning. De små förändringar vi gör idag kommer inte märkas på väldigt länge. Klimatet på jorden håller på att förändras och det finns inget vi kan göra för att stoppa det. Det vi kan göra är att försöka hantera konsekvenserna och förbereda oss på vad som kommer, för om vi hoppas att det ska lösa sig in i det sista kommer vi inte ha en chans när det ändå drabbar oss. För så länge vi hoppas att framtida teknik kommer lösa problemet behöver vi inte ändra vårt beteende och ta vårt ansvar.
Att läsa “Åtta steg mot avgrunden” känns som att ta ett iskallt dopp en överhettad sommardag, när man är helt slut i huvet. Det är särskilt uppfriskande när han respektfullt punkterar Hans Roslings enögda framtidsoptimism. Men det är också en bitvis vacker och melankolisk bok om tornseglarnas öde och Jeppssons egen historia om förlust.
Det är vederhäftigt, med gott om trovärdiga källor och djupt personligt på samma gång. Jag har själv, länge haft en känsla av att det är för sent att göra något åt klimatet, men att överge hoppet betyder inte att vi ska sluta bry oss, tvärtom, menar Jeppsson att vi ska ersätta hopp med beslutsamhet. Han kommer inte med några lösningar, för det finns inga lösningar, men vi måste fortfarande göra allt vi kan för att stoppa uppvärmningen, inte för att rädda det vi har, utan för att det inte ska bli värre ännu längre fram i tiden.
Jag vet inte tillräckligt mycket för att varken kunna styrka eller motbevisa bokens huvudtes. Kanske kommer det visa sig att Jonathan Jeppsson bara var en alarmistisk kvällstidningsjournalist som ropade varg. Jag hoppas nästan det. Hm.. där kom det försåtliga hoppet igen.
Lämna ett svar