Kanske den viktigaste frågan att besvara för alla som skriver. Varför utsätter jag mig för det här? Vad driver mig? 

När jag var yngre funderade jag inte så mycket på varför, jag visste bara att jag ville. Men när jag tänker tillbaka, kan jag ändå skönja ett mönster. Det jag skrev var oftast inspirerat av något jag läst eller sett på film eller TV. Jag minns att jag ofta fantiserade ihop ett bättre slut på en film, eller en fortsättning på en favoritbok. Ja, det gör jag ju fortfarande. Så där är halva svaret, jag skriver för att få njuta av de historier jag alltid sökt efter.

Dessvärre har jag också fått för mig att jag har något att säga – att min röst bör höras därute. Jag tror att jag spelar roll. Ligger det inte en osympatisk självgodhet, eller arrogans bakom den drivkraften? Är det inte förmätet av mig att tro att lilla jag skulle ha något att komma med och att jag skulle kunna säga något som inte redan sagts? Kanske. Men vad fan ska jag annars göra med alla dessa orealiserade idéer, som kämpar för att ta sig ut? 

Så, vem har rätt att skriva eller berätta sin historia? Vems röst är viktig? Alla har något att säga, alla har sina historier och sina sätt att tolka världen. Det handlar kanske mest om hur väl man berättar sin historia.