Jag började skriva en roman medan jag var sjukskriven för depression för många år sedan. Min yngsta dotter, Tora var nyfödd och jag hade alldeles för mycket tid att fundera över livets skörhet. Det blev lite sporadiskt skrivande efter det, samtidigt som jag skrev annat och försökte få ihop livspusslet och heltidsjobbet och barnen och allt som ingår i ett liv.

Under pandemins permitteringar och hemarbete plockade jag upp manuset igen. Det var inte skit, men långt ifrån bra.
När jag började skriva hade jag en känsla jag behövde få ur mig, en känsla jag kanske får lov att återvända till senare, i korthet var det en morbid tankelek om vad jag skulle göra ifall samhället gick under. Vad behöver man på kort sikt, på längre sikt? Hur länge skulle jag klara mig? Vilka butiker skulle jag plundra? Vilka människor i min närhet skulle jag kunna förlita mig på?

Länge var skrivandet något jag gjorde i ensamhet, i smyg, något jag inte riktigt vågade stå för. Eller, egentligen var jag nog rädd att bli den där stereotypen som bara pratar om hur han skriver “den stora romanen”, men som av olika anledningar aldrig blir klar.

“I went for years not finishing anything. Because, of course, when you finish something you can be judged.”
—Erica Jong

Nu är den snart klar i alla fall, med ovärderlig hjälp från lektör Helena Andréasson, som skärskådat mina utkast och pekat ut både styrkor och svagheter för mig. Processen var som en intensivkurs i skrivhantverk och gav mig slutligen mod att berätta för folk om mitt lilla sidoprojekt.

Här är ett kort synopsis:
“I ett post-apokalyptiskt Stockholm har en våldsam sjukdom utplånat majoriteten av befolkningen. El och kommunikationer har slagits ut, och de få överlevande tvingas konfrontera en verklighet där samhällets grundpelare kollapsat. Berättelsen följer en grupp främlingar som försöker överleva tillsammans och ta de första stapplande stegen mot att bygga upp ett nytt samhälle från grunden, utan teknologins hjälpmedel och med bara varandra att förlita sig på.”

Jag återkommer med uppdateringar då och då. Det ska tydligen vara bra för utvecklingen att reflektera över sin egen skrivprocess.